skip to main |
skip to sidebar
Marcus Öberg
Magdalena Kowalczyk
Vilken match!
Vilken dominans!
Jag är i extas!
GSP vs BJ Penn.
TV4 Anytime visar den här.
Sånt här får mig verkligen att vakna på rätt sida.Är ju nästan så man vill börja träna skiten.
GSP vs BJ.
George St-Pierre, min absoluta favoritfighter, möter BJ Penn i UFC 94.
Jag skulle kunna ge typ vad som helst för att få se en sån match live. Eller varför inte för att få se GSP överhuvudtaget. Snyggare och mer vältränad karl får man leta efter. Länge.
Hur får man då GSP:s superfysik?
Enligt hans coach är receptet som följer:
We train all day. Everyday. Hard.
If your training is like everyone elses, you will be like everyone else.
And if you want to train to the point where you are the best, there is an element of danger.
För egen del är dagens träning avklarad. Nu återstår bara att hitta en hakklapp. Sedan är jag redo för nattens fajt.
Just det. Och jag tänker inte be om ursäkt för språket. För nu har den har axeln gäckat mig så det räcker!
Närmare bestämt sedan jag var i övre tonåren och tränade jiujitsu och blev kastad och landade i en icke rekommendabel vinkel - varvid höger axel gick ur led. Alldeles. Och fick reponeras på akutavdelningen.
Det. Gjorde. Ont.
Sedan dess har min axel varit instabil och hoppat ur led ett otal gånger. I början räckte det att jag var oaktsam när jag borstade håret, det sa bara vips, så var axeln ur position.
För att inte tala om alla övningar som man gör på gymmet ovanför huvudet. Axelpressar. Latsdrag. Tricepspressar. Många är de gånger då tiden har stannat och axeln gått ur led.
Men med åren och med musklerna har allt stabiliserats. Och jag har börjat LITA på axeljäveln. Nästan försonats med den.
Tills idag. Då det NÄSTAN hände igen.
Varför? För att jag var trött. För att det var en sån där dag då jag inte borde ha tränat. För att jag var hungrig och på dåligt humör och slängde till med en högerhook. Och hörde hur det knastrade till. Och kände hur det släppte. Och förstod att trots att leden faktiskt var duktig och höll sig på plats, fick allt runtomkringliggande ta stryk.
Och nu sitter jag och känner hur det börjar stelna till uppåt nacken. Och nedåt skuldran. Och ut i armen. Och hur axeln sakta sväller upp.
Vilket är FITTDÅLIG tajming, då jag har träningsmatch imorgon.
Men. Så är det. Med det.
Och det finns INGET. Jag kan göra. Åt det.
Så. Ska vi prata om nåt roligare kanske? Det är ju trots allt fredag. Och då ska man väl ha skoj. Eller?
Och snart smäller det!Superior Challenge II, galan där allt som "är roligt och värt att leva för blandas i samma sport", som Musse sa när jag snacka med honom häromdan. Jag har längtat och längtat och idag är det äntligen dags att få slå sig ner och låta sig underhållas av magrutor... eh, jag menar förstås fighting, i världsklass!Men först ska jag fightas själv. Det är nämligen även dags för månadssparring ute in the förortshoods. Man kan säga att det är en månatligt förekommande träningstävling, där allt går till som på tävling förutom att man inte får ett domslut. Som det ser ut nu ska jag möta en tjej som är betydligt yngre, och tyngre, och har fler matcher i bagaget. Men matchlistan kan alltid ändras efter att coacherna haft sitt möte, så inget är definitivt. Jo, en sak är definitiv: Jag är sjukt laddad.
1. Jag fyller 33 idag och jag har ett år kvar till pension.
2. Jag sitter här och firar med ett glas vatten och en lätt kesella.
Dessutom kom jag precis på att jag inte berättat för er om det psykbryt som jag fick i somras. Låter muntert va?
Så här är det.
Vid den här tiden förra året var mina enda erfarenheter av boxning boxercise. Jag hamnade på ett pass av en slump, upptäckte att jag älskade att slå på pads och blev alltmer nyfiken på hur det skulle vara att träna boxning - på riktigt.
Därför klev jag in på boxningsklubben Linnéa. Jag fick provträna på ett motionspass och blev förvånad över den skillnad som det innebar att slå mot en motståndare, även om det bara var mot handskarna. Dessutom upptäckte jag att jag inte kunde slå, alls.
När vi skulle slå säck fladdrade jag runt och petade på den som bambi på hal is. När vi skulle skuggboxas längtade jag efter en skämskudde. Och när jag veckan efter fick prova att sparras, fick jag en chock. Hur kunde något vara så svårt?
Här någonstans bestämde jag mig. Jag skulle lära mig boxas, kosta vad det kosta ville. Det var som att vara förälskad. Jag kunde inte tänka på något annat än boxning; jag ville vara i träningslokalen hela tiden och insupa allt som hade med sporten att göra.
Under vintern fick jag allt bättre kontakt med min tränare H. En dag ringde han mig och frågade om jag ville börja hjälpa till på klubben. Klart jag ville! Och nästa gång han behövde åka bort fick jag hålla i träningen. Leda pass kunde jag ju.
Sedan hände allt väldigt snabbt. På sportlovet hade tävlingsgruppen läger på klubben och jag blev inbjuden att delta. Plötsligt stod jag med huvudskydd och tandskydd och fick slag i ansiktet, av duktiga boxare som var hälften så gamla som jag.
Jag insåg att jag var rätt talanglös, men jag hade viljan, hjärtat, styrkan och konditionen, och det gav mig en plats i gruppen. Min tränare blev min coach H, och från att ha varit frivillig blev min träning obligatorisk - jag blev en matchboxare.
Det här hände för nio månader sedan, och den tid som har gått sedan dess kan jämföras med att gå i väntans tider. Jag har förberetts för det som komma skall, jag har prioriterat bort allt annat, och jag har gjort det med glädje.
Men en sak har hela tiden legat och gnagt: min ålder. När jag matchsparrade första gången fick jag möta en ungdomsboxare som var i övre tonåren. Jag fick storstryk. Det var inte så konstigt, hon hade tränat flera år och gått match.
Däremot var insikten jobbig; jag skulle aldrig kunna ta igen erfarenheten. I boxning pensioneras man vid 34, efter det får man inte matcha mer. När jag insåg att jag inte bara fightades mot mina motståndare, utan även mot tiden, blev jag förtvivlad.
Efter den där sparringen stod jag och deppade vid ringrepen, och då dök coachen till tjejen jag mött upp. Vi pratade lite och när han insåg mitt problem sa han: Maggan, boxing is not a sport, it´s a lifestyle. Just då var det inte mycket till tröst.
Tiden gick och jag koncentrerade mig på att göra det som jag gör bäst: att träna. Jag fick ett träningsschema som tvingade mig att ändra mina arbetstider, jag började morgonträna, jag började äta efter mina träningstider. Och jag älskade det.
Så kom sommaren. Det nalkades semester. Och jag insåg att jag inte kunde resa bort; jag hade mina träningar, jag var kallad till träningsläger. Det blev en vecka i skärgården, sedan var det bara att gå tillbaka till boxningsklubben.
Allt jag drömt om började kännas overkligt och jag fylldes av tvivel. Varför anpassa hela mitt liv efter en sport, när det fortfarande fanns juniorer som kunde ge mig spö? När jag ändå bara hade drygt ett år kvar att träna?
Jag började drömma om att få träna på mina egna villkor. Att kunna hoppa över ett pass för att träffa vänner, att resa bort en helg, åka på en semestervecka. För den vars träning är frivillig är det svårt att förklara hur det är att ha närvaroplikt.
Och när semestern kom och jag skulle till Bosön kom psykbrytet. Jag kände mig priviligerad som fick åka på läger. Jag skulle få den bästa träningen, boendet och maten, utan att behöva betala, och jag skämdes för att jag ville göra nåt annat.
Jag ville vara med mina vänner och ha min frihet, och det gick upp för mig att om jag satsade på något annat, som multisport eller triathlon, skulle jag kunna ha det så jämt, utan att vara pressad av min ålder.
Men jag åkte till lägret. Och jag spöade alla. I styrka. I löpning. Men inte i boxning. Så klart. Jag var fortfarande den med minst erfarenhet. Och nu kunde jag inte hålla humöret uppe. Vad hade en kärring som jag att göra bland en grupp tonåringar?
Jag hade nått en återvändsgränd och kunde inte se klart. När det dessutom uppkom en liten intrig på klubben tappade jag lusten helt, jag ville bara sluta och samtidigt fyllde det mig med en sorg som var så stor att det kändes som jag blev levande begravd.
Träningslusten var det dock inget fel på och mitt schema blev alltmer splittrat; jag tränade boxning, löpning, simning, orientering, paddling och cykling. Och en söndag var det mycket nära att jag åkte och körde en träningstävling i multisport.
Men det blev inte så. Det som blev var att min käre coach H ringde, och gav mig den lösning som jag själv varit för rädd för att yppa: jag kunde göra en nystart och byta klubb.
Att byta coach och klubb är känsligt i boxningsvärlden. Utomlands gör man det inte. I Sverige är det ok om coacherna godkänner, och om det sker före säsongsstart. Men lojalitetskonflikten är fortfarande stor, och jag kände mig som en svikare.
Första passet på nya klubben vände allt. Jag hamnade i en äldre grupp, med mer utrymme för individuellt upplägg, och jag fick genast bra kontakt med min nya coach. Det var som att bli nykär igen. Vad hade jag tänkt på, jag älskar ju den här sporten!
I dagsläget känner jag fortfarande sorg för att jag har ett år på mig som matchboxare, men jag låter det inte vara ett hinder. Jag blir bättre för varje dag som går och jag tänker inte låta mitt födelseår stå i vägen i ringen.
Därför firar jag min födelsedag med kesella. Jag är nämligen anmäld till match imorgon, vilket jag gärna prioriterar framför tårta. Gisslet är att jag ännu inte fått en motståndare, det händer ofta i boxning, men dyker det upp någon är jag förberedd.
Och nästa födelsedag, när jag inte får matcha längre, kan jag fortsätta boxas ändå. För boxning är inte bara prestation, boxning är en del av mitt liv. Och var det inte precis det som någon sa? Nåt om att boxning är en livsstil?
Nåt om att man lever sin sport, att man gör det av kärlek och oavsett ålder. Just det: Boxing is not a sport, it´s a lifestyle, och jag lever för fullt. Vem det var som stod bakom de kloka orden? Min nya coach.
Nämligen lördag 25 oktober.Vårens gala var så bra att till och med miss MP, som håller för ögonen när det är läskigt på film, som aldrig sett fighting tidigare och vars enda erfarenhet av kampsport är boxercise, gick i taket av förtjusning. Så döm min lycka när det snart är dags för favorit i repris. Jag hoppas Musse låter bli att peta folk i ögat den här gången, så han får gå hela sin match. Ödmjukare man får man leta efter, nu vill jag att han ska få visa hur duktig han är i ringen också!Superior Challenge, Fryshuset. 11 days and counting. Jag har redan gåshud.
Säsongen är igång och jag har blivit märkt av en nordisk mästarinna.
I lördags samlades Stockholms boxningsklubbar för att dra igång säsongen med matchsparring. Dessa klubbevent anordnas regelbundet för att ge oss boxare tävlingsrutin. Matcherna går till exakt som på tävling fast utan domslut.
Jag fick köra en trippel och blev matchad mot två tjejer, den ena svensk- och nordisk juniormästarinna som alltså är mycket yngre än mig, men som har mycket mer erfarenhet. I ringen var hon som en bitsk terrier som rusade in och matade på som en outtröttlig maskin så fort hon fick en lucka. Det var svårt för mig att kontra eftersom slagserierna var väldigt snabba, och stannade jag upp för att ta emot slagen på garden började hon kötta på med uppercuts i magen istället. Det enda sättet att komma undan var alltså att gå åt sidan.
Fokus kom därför att ligga på fotarbete och på att hålla igång jabben. Jag försökte vara energisnål för att inte hamna i ett läge där jag var tvungen att vika ner mig, och i sista ronden kände jag att jag hade lite kraft kvar och kunde släppa på lite mer. Jag upptäckte att hon var öppen för kroppsslag och jag fick in några bra krokar i magen. Det kändes som att det lossnade lite, men själv var jag tydligen öppen för en högerkrok som gav mig en tjusig blåtira.
Men det jag minns mest från matchen är varken det som gick bra eller dåligt eller ens den där explosiva högerkroken. Det jag minns mest är hetsen från publiken. Ju längre in i matchen, desto högre skrik: "Kropp, huvud! Vänta inte! Direkt höger! Nu! Igen! Håll igång vänstern! Var först! Kom igen slåååå!!!"; tips som var omöjliga att följa eftersom det inte gick att avgöra om det som skreks var menat åt mig eller min motståndare.
Publikhetsen fick däremot en annan effekt: min kropp började producera en jädrans massa adrenalin som fick mig att bli mer stridsvillig. En härlig men faktiskt också lite lätt obehaglig upplevelse, som sammantaget var fascinerande att uppleva - att tävla i boxning är helt klart en speciell upplevelse som jag både är stolt och förundrad över att erfara.
Marcus Öberg
Magdalena Kowalczyk
Inlägg
