En blåtira senare

Säsongen är igång och jag har blivit märkt av en nordisk mästarinna.

I lördags samlades Stockholms boxningsklubbar för att dra igång säsongen med matchsparring. Dessa klubbevent anordnas regelbundet för att ge oss boxare tävlingsrutin. Matcherna går till exakt som på tävling fast utan domslut.

Jag fick köra en trippel och blev matchad mot två tjejer, den ena svensk- och nordisk juniormästarinna som alltså är mycket yngre än mig, men som har mycket mer erfarenhet. I ringen var hon som en bitsk terrier som rusade in och matade på som en outtröttlig maskin så fort hon fick en lucka. Det var svårt för mig att kontra eftersom slagserierna var väldigt snabba, och stannade jag upp för att ta emot slagen på garden började hon kötta på med uppercuts i magen istället. Det enda sättet att komma undan var alltså att gå åt sidan.

Fokus kom därför att ligga på fotarbete och på att hålla igång jabben. Jag försökte vara energisnål för att inte hamna i ett läge där jag var tvungen att vika ner mig, och i sista ronden kände jag att jag hade lite kraft kvar och kunde släppa på lite mer. Jag upptäckte att hon var öppen för kroppsslag och jag fick in några bra krokar i magen. Det kändes som att det lossnade lite, men själv var jag tydligen öppen för en högerkrok som gav mig en tjusig blåtira.

Men det jag minns mest från matchen är varken det som gick bra eller dåligt eller ens den där explosiva högerkroken. Det jag minns mest är hetsen från publiken. Ju längre in i matchen, desto högre skrik: "Kropp, huvud! Vänta inte! Direkt höger! Nu! Igen! Håll igång vänstern! Var först! Kom igen slåååå!!!"; tips som var omöjliga att följa eftersom det inte gick att avgöra om det som skreks var menat åt mig eller min motståndare.

Publikhetsen fick däremot en annan effekt: min kropp började producera en jädrans massa adrenalin som fick mig att bli mer stridsvillig. En härlig men faktiskt också lite lätt obehaglig upplevelse, som sammantaget var fascinerande att uppleva - att tävla i boxning är helt klart en speciell upplevelse som jag både är stolt och förundrad över att erfara.