Ett under har skett

Men det är ingen som tror mig.

Tänk dig att du ska ut och springa intervaller. Redan kvällen innan börjar du tänka på hur ont det kommer att göra. Du tänker på mjölksyra, tunga ben och lungor som brinner, men du bestämmer dig för att gilla det ändå. Sedan kommer du iväg till passet, kör på som planerat - och upptäcker att det inte gör ett dugg ont. Skulle du bli förvånad?

Jag blev förvånad, men jag har inte sprungit en endaste intervall.

Upplägget har däremot varit detsamma. Redan igår började jag tänka på smärta. Jag tänkte på strålningar, kallsvett och ilningar, men jag bestämde mig för att gilla läget. Idag kom jag iväg till behandlingen, fick en omgång av Mr O:s armbågar - och upptäckte att det inte gjorde ett dugg ont.

Det som förra veckan kändes som tortyr, kändes nu som massage, och istället för att bita ihop och önska att eländet skulle ta slut kom jag på mig själv med att slappna av och nästan hoppas att det skulle fortgå lite till.

Efteråt drog jag iväg ett mess till Miss MP, som också går till O, och berättade om händelsen. Hennes svar var lika bestämt som kort: "Du ljuger. Omöjligt."

Mitt svar är att jag antingen har blivit en fullfjädrad fakir, eller så har O helt enkelt lyckats fördriva ont med ont - och botat mig.