Operation Superkompensation

Två boostveckor med dubbel träningsdos. Galenskap? Självklart!

I vanliga fall snittar jag drygt 15 timmar i veckan. Under min semester har jag haft två perioder med en träningsdos på drygt 30 timmar i veckan: Expedition Östersjön och Camp Bosön.

Det har satt sina spår: Jag är för trött för att göra något annat än vegetera. Jag skulle inte vilja boxas ens om jag orkade. Jag har ont i hela kroppen, och ett par ställen gör mer ont än vad som faller in under kategorin normal smärta efter belastning.

Övertränad, säger folk, och skakar på huvudet åt min galenskap.

Javisst, svarar jag, självklart är det ett fall av overreach. Men att gå över gränsen är en förutsättning för att förbättra sin prestationsförmåga.



Belastar man kroppen på samma sätt under hela sin träningsperiod hamnar man aldrig över strecket, då underhåller man bara sin möjlighet att prestera. Varierar man däremot sin träning och lägger in några spyfys pass, då slår överkompensationen till och höjer dig ett snäpp över strecket.

Men för att höja sig ännu högre och för att landa på en ny nivå krävs det tyngre perioder. Perioder då man helt enkelt bryter ner sig way beyond spyfysnivå, och då räcker det inte med enstaka pass - då krävs boostveckor.

Vanligtvis sker detta under försäsongen, då man inte behöver prestera och då man har tid att hänge sig åt den efterföljande viloperioden som krävs för att man ska uppnå målet: Superkompensation.

Den här veckan har jag bara ett fokus: att underkasta mig alla tänkbara återhämtningsmetoder. Idag är det min tredje vilodag, och jag är fortfarande så toktrött att jag kan göra saker som att somna över äppelpajen när jag går och fikar. Men kroppen börjar kännas bättre.

Ont har med ont fördrivits med skicklig sadism från naprapat O. Nu kan jag nästan vrida på nacken utan att hela kroppen följer med, och inatt sov jag utan Citodon; O anser att vi tagit oss från likkistanivå till whiskynivå, själv hyser jag hopp om att jag klarat mig från bestående skador och snart kommer vara helt rörlig igen.

Det återstår bara att se om operationen tajmades rätt eller fel. Just nu balanserar jag helt klart på den spända linan mellan positiv och negativ överträning - antingen brister linan och jag faller, eller så studsar jag rakt upp i Superkompensationens himmel.