Nu har jag startat krig

Mot högerfotshelvetet.

Och jag har den bästa vapendragaren man kan hitta vid min sida: Mr O; sadisten, välgöraren, naprapaten; mannen som ignorerar alla smärtsignaler och fördriver ondska - med mer ondska.

Upptakten till detta började under Östersjöboosten, då jag halkade på ett terrängpass och gled på vänsterfoten nedför en hal klippa. Tyvärr hamnade min högerfot under vänsterbenet och trycktes ned mot underlaget i en anatomiskt icke rekommenderad vinkel. Efter några trevande steg där det var omöjligt att stödja på foten skärpte den till sig en aning och löpturen kunde fortsätta.

På Bosöboosten väntade sedan hård löpning och tester. Jag valde att ignorera foten och tejpade helt enkelt igen truten på den. Och det funkade skitbra. Smärtan blev inte värre. Svullnaden blev inte värre. Förrän efteråt.

För när jag kom hem var foten_inte_bra. Den har gnällt från morgon till kväll och varit allmänt osamarbetsvillig på alla tänkbara sätt. Riktigt dålig stil, för jag behöver högerfoten för att springa, jag behöver den för att boxas, jag behöver den till och med för att paddla.

Högerfoten är helt enkelt det enda som hindrar mig från att till fullo njuta av min tilltagande superkompensation, och det kan jag inte acceptera. Därför valde jag att skvallra om den för Mr O, som genast ställde sig på min sida i det som numera är att betrakta som ett öppet krig.

Strategin är att plåga och överlista foten genom att brutalt misshandla den - och för säkerhets skull hela skenbenet också. O körde den första dusten igår. Det blev en knäckning av hela maddafakking foten med efterföljande armbåge som trycktes in - djupt och utan nåd - längs hela tibia.

Tyvärr kan jag inte påstå att jag var speciellt behjälplig i denna första batalj. Min roll bestod i att svettandes och darrandes krypa ihop i fosterställning, samtidigt som jag upprepade följande mantra för mig själv "det gör inte ont, det är skönt, det gör inte ont, det är skönt...".

Det enda jag har att säga till mitt försvar är att jag faktiskt stod emot impulsen att sparka min egen allierade O, trots att vänsterbenet låg fritt och i lämpligt läge för en njurträff.

Idag är hela området så mörbultat att varken foten eller benet vågar säga ett knyst. Planen är nu att bibehålla detta tillstånd med hjälp av tvåminutersronder med ondskefulla tryckningar längs tibia varannan dag, och vid löpning kommer den inte få ett dugg att stödja sig emot - sen får vi se om den är lika kaxig nästa vecka.