Gunde och jag har blivit sååå duktiga!

Nu kan vi verkligen hantera klubbens tävlings-K2:a!

Vi kan bära den!

Vi kan gå i den!

Vi kan gå ur den!

Vi kan välta den!

Vi kan simma med den!

Vi kan tömma den!


Hörde jag nån som sa att man skulle paddla med den också? Petitesser!!

Mitt i stressen: PB!!!!

Nu är ribban satt!

Alla som springer vet att folk alltid frågar: Vad har du för tid på milen?

För en paddlare finns en annan måttstock: Bästa tid runt Kungsholmen.

Idag körde jag och Gunde på 43.58. Vårt mål när vi gav oss ut var under 45. Så snacka om att jag är nöjd!

Dessutom lätt chockad då sömnen och maten och renlevnadsnivån knappast varit den bästa senaste veckan...

Men skit i det, nu kör vi så det ryker! Imorgon ska vi ta en rankare kajak, kommer säkert gå runt men vad gör det - det är ju bara vatten!

Skrämde livet ur en karl kl 7.30 imorse

Det har jag aldrig gjort förr!

Klubben har fått en ny K2:a (kajak för 2 personer) som är stabil för att vara snabb men som är rank för att vara en motionskajak.

– Ska vi paddla nya K2:an idag? frågar jag Förläggaren när han ramlar ner på bryggan kl 7.30 imorse.

Regnet strilar. Det blåser. Förläggaren tittar ut över fjärden och säger oroligt:

– Idag? Näe, det ser farligt ut därute...

– Nejdå, det är ingen fara, den är stabil.

(Tystnad.)

– Eh... ok då. Vi kör.

Efter att vi ställt in fotpinnarna och satt oss i lådan:

– ... är det jag som styr eller vad?

– Det är du som styr. Jag sitter här bak som en maskin.

– Jaha, okej...

– Nu kör vi, lugnt och försiktigt.

Sittandes och stirrandes in i ett axelparti som är lika spänt som fundamentet som håller upp Västerbron tar vi oss rätt snabbt men mycket vingligt fram mot Stadshuset, som är det värsta partiet på fjärden.

– SKA VI VÄNDA RUNT HÄR?!

Hysterin går inte att ta fel på men här ska inget vändas, det är ingen jäkla plankstek vi paddlar:

– JAG TROR ATT DET KOMMER ATT VARA VÄLDIGT GUPPIGT? MEN DU KANSKE GILLAR DET?

– Det är nog inte så guppigt idag. Kör på. Slappna av.

Att be Förläggaren att slappna av i det här läget var ungefär lika verksamt som att be en födande kvinna att vara tyst. Med svettdroppar av rädsla och stelt vispande paddeltag tar vi oss in i den kokande grytan utanför Stadshuskajen (som självklart var lika guppig som vanligt).

Själv vet jag att det mesta sitter i huvudet, så jag bestämmer mig helt enkelt för att vi inte ska gå runt.

Vi tar oss igenom, vi tar oss förbi, vi tar oss in under viadukten och ut i den lugna kanalen. Förläggaren skiftar ständigt mellan att paddla på snabbt som fan, sluta paddla och stötta, paddla långsamt, paddla snabbt igen - och jag har fullt sjå att hänga med i svängarna.

När vi äntligen är ute på plattvatten utbrister karln:

– Fy fan jag var livrädd!!! Kan vi paddla fram och stanna vid en brygga här borta?

– Visst.

Efter att ha låtit Förläggaren andas ett tag fortsätter vi vår färd runt Kungsholmen. När vi kommer in i den lugnaste delen av kanalen slappnar karln av och vågar ta i och plötsligt går det lika fort som om två illrar suttit i en barkbåt, och när vi kommer ut på andra sidan och är på väg tillbaka - så fattar han äntligen grejen.

Sidvind och vågor som slår in styrbord, men karln bara håller jämt tempo och paddlar på. Slappnar av. Litar på mig.

Och när vi landar vid bryggan hoppar Förläggaren ur kajaken och jublar av glädje och går in och skriver om vår premiärtur i loggboken och sätter till och med ett hjärta bredvid.

– Magda det här är som i alla dina relationer va? En stackars osäker krake som sitter fram och velar och du som sitter bakom och är stabil och stöttar?

Ja vad ska man säga, att göra nya saker leder onekligen till nya insikter.

Imorgon kör vi igen.

Fullt ös medvetslös

Om ni undrar vad jag gör: Jag jobbar och jag tränar.

1. Är inne i årets värsta deadline men det är grymt kul och allt är under kontroll! Två dagar till... sen så.

2. Har gett mig fan på att jag ska kunna paddla en rankare kajak, oavsett om det är vågor och vind. Därav har jag ägnat ett par timmar om dagen till att sitta på sjön, och vad är det man brukar säga: envis vinner!


Och idag vann jag. Det var värsta tänkbara sjön och jag satt stabilt hela vägen. På slutet surfade jag på vågorna och garvade hela vägen in i hamnen.

Det finns såna där stunder...

När livet känns som en dröm. 

När nuet blir overkligt intensivt och det känns som man befinner sig i en egen liten bubbla av lycka. 

En sån bubbla befann jag mig i ikväll. 

Spegelblankt på fjärden, tyst, inga båtar, rosablå himmel, solregn, regnbåge... glida fram över ytan... med kärlek i hjärtat. 

Ibland tänker jag att de där stunderna är få. Men det är dom inte. 

Man behöver inte ens leta efter dem. De finns här hela tiden. 

Det gäller bara att vara öppen och närvarande i nuet och se livet för vad det är - ett underbart jävla mirakel. 

Bättre än att träna (och ha sex)

Träna andra!

Jag har ägnat den här underbara sommarkvällen åt att paddla med Piff och Puff som aldrig suttit i en kajak tidigare, och för att vara nybörjare chockade de mig totalt genom att hoppa i lådorna och paddla på som två illrar genom vågor och svall. 

I vanliga fall brukar en nybörjare sitta still och röra sig stelt, men Piff lyckades både kränga av sig flytvästen och få in rotationen i paddeldraget efter bara några minuter, det brukar ta upp till två år att få in den tekniken! Dessutom lyckades han lirka upp en cigg och med den hängandes i mungipan såg han ut som en gammal fiskargubbe som tillbringat halva sitt liv i kajaken...

Det är en sådan glädje att få visa det man älskar och att få se ett leende sprida sig på någon annans läppar. Och att få höra någon skrika "Det här är ju nästan bättre än sex!" Det måste nog vara en liten del av meningen med livet, minsann. 

Jag är såå bortskämd

Tänk att få...

- Vakna pigg och lycklig, sätta sig i jeepen, åka till kajakklubben, hoppa ner i lådan, paddla ut på en spegelblank fjärd och sitta och glida och titta på bilköerna som ringlar ovanför en på broarna...

- Gå i land och hoppa i och simma i tjugogradigt vatten, från vår egna brygga...

- Äta frukost tillsammans med fina vänner...

- Ta en dusch och åka till jobbet, nytränad nybadad och uppfylld av glädje och frihetskänsla...

Summa summarum: Jag har helt enkelt inte så mycket att klaga på.

"Du är som en maskin du Magda"

Hälften människa, hälften maskin.

Det är vad Gunde brukar säga när han ska beskriva mig, men de senaste månaderna har jag snarare känt mig som hälften människa, hälften zombie.

Jag har inte haft någon som helst lust att köra slut på mig nere i någon källarlokal med en hantel i varje näve. Jag har snarare velat strosa runt i nya städer och hänga på barer med vinglas i händerna.

Men något har definitivt vänt efter Spanien.

Laddar batterierna i Tossa de Mar, Costa Brava

Kraften har kommit tillbaka, jag vill inte längre gå ner och fjösträna när andan faller på. JAG VILL KÖRA SKITEN UR MIG.

Det är som om något har legat och puttrat sedan jag kom hem. Jag har tränat lite mer för varje dag och sakta men säkert har jag börjat känna mig som på den gamla goda tiden.

Och idag fick jag för första gången på över ett halvår tillbaka den där maskinkänslan:

- Vaknade imorse och ville genast ut och springa. Varmt som fan var det men vad gjorde det. Det var bara att pinna på och det var nästan skönare ju svettigare och jobbigare det blev.

- Jobba hela dagen sedan direkt till kajakklubben och ner i lådan och ut på fjärden.

- Upp ur kajaken och in på gymmet. Körde paddelmaskin tills jag svettades så mycket att jag inte såg något. Sedan över och slå på säcken och balansera på bollen och dra i kablar och lyfta vikter... Tills jag fick stoppa mig själv och gå hem.


Imorgon bitti är det dags igen.

The machine is back. (And it´s black.)

Inget fel på aktivitetsnivån

Dagens träning:

- 2 timmar paddling

- 1,5 timme paddling

- 40 min styrketräning

Vet inte var jag fick energin ifrån, det kändes som jag bara kunde ha fortsatt och fortsatt och fortsatt. Hade det inte varit för att jag behövde tvätta hade jag väl suttit i kajaken än.

Kanske är det så att Spanienresan verkligen laddade upp batterierna.

Borta bra men

... kajakklubben är bäst.

Skönt paddelpass imorse, frisk luft och ljumt regn. En mycket bra kontrast till nattklubbsröken i Berlin.

Känns som jag bara varit hemma och vänt den senaste tiden och inte fått någon som helst kontinuitet i träningen, och nu ska jag ju iväg igen.

Har svårt att landa och hinna med, känns som jag bara hattar fram och tillbaka, men det är ju lyxproblem förstås.

Hemma och vänder... Saknat jeepen...

Och lite äventyr i Spanien är nog aldrig fel. Först Barcelona, sedan Bandalona, sedan Pyreneerna...

Någon mer specifik plan än så finns inte, men om Gunde får som han vill blir det någon slags vandring med övernattning i refugios där man får ett tunt underlag som man rullar ut och typ sover på köksbordet. Toalett finns inte. Inte dusch heller. Och det är svinkallt i vattendragen där man kan bada.

Kan säkert vara underbart. Eller bara kallt och myggigt och rent jävligt. Återstår att se.

Refugio

Det blev en ändring!

Jag åkte inte till gymmet.

Jag paddlade istället.

På väg för att lyfta lite vikter...

Men hoppade i den nya kajaken... hade inte min paddlarkeps med mig men jag hade ju en hatt...

Helt underbart på fjärden med stilla vatten och ljumt sommarregn...

På väg tillbaka... Nöjd och glad...

Ett ändrat beslut, men knappast någon bestående förändring.

Däremot stor lycka i det nu som var.

Glad igen!

Underbar morgonträning!

Jag tycker synd om alla som inte har en motsvarighet till vår älskade kajakklubb. Det är som en gemensam sommarstuga där man kan träna, sola, bada, basta, mysa, hänga, pyssla... och ha det helt underbart!

Och när det är så här fina morgnar finns ingen ursäkt för att ligga kvar och slappa i sängen... kommer bli morgonträning som regel härframöver.

När medlen inte helgar ändamålen

Eller när det saknas självändamål.

Jag skrev någon gång här på bloggen att jag i grunden är en väldigt bekväm människa, gränsfall till lat. Jag tar till exempel jeepen till kontoret trots att det inte tar mer än 10 minuter att gå.

Ingen trodde mig.

Men det är sant.

Jag kan utsätta mig själv för blod, svett, tårar, smärta, köttsår, kyla, värme, trötthet, hunger... you name it - så länge som jag är motiverad och det finns ett eftersträvansvärt mål med eländet.

Om det till exempel krävs att jag sover i ett tält för att jag ska kunna besöka en kobbe i det yttre havsbandet där det är så vackert att man tappar andan, då gör jag det med glädje.

Men att åka ut till en strand och tälta där i några dagar, enbart för att tälta och trots att det finns stugor inom räckhåll - då förvandlas jag till den tjurigaste lilla bortskämdaste flicka som går att hitta, och protesterar genom att flytta in bak i bilen.

Och jag vet att det ser trevligt ut på bilderna. Det var det också. Till vissa delar var det magiskt.

Men det var också jävligt blött och kallt och nervpåfrestande och lukten av mina nedre regioner den tredje dagen kunde lätt ha fått 10 sexmissbrukare att förvandlas till asexuella på mindre än 10 sekunder.

Välkomna till Camp 2009:

En fördel med att inte kunna sova är att man kan fånga det fina gryningsljuset.

Bara jag och fåglarna var vakna...

Gunde fiskar. Jag tittar på.

Dalälven.

Så här ser Gunde ut när han kokar potatis.

Magisk källa.

Gunde där han trivs som bäst.

B gillar att tälta.

Den Färneboska rivieran.

Gunde myser.

B har köpt ett liggerunderlag för barn. Allt för att spara in på vikten.

Solkungen njuter av solen.

Jag försökte sova här i cirka 4 timmar, sen gav jag upp ;-)

Nöjd över att sova i bilen :-)

Wildernesshelg del 3

Bästa terapin.

Gunde dra med mig för att springa.

Märta läser tidningen.

B slappar efter löpningen.