Skrämde livet ur en karl kl 7.30 imorse

Det har jag aldrig gjort förr!

Klubben har fått en ny K2:a (kajak för 2 personer) som är stabil för att vara snabb men som är rank för att vara en motionskajak.

– Ska vi paddla nya K2:an idag? frågar jag Förläggaren när han ramlar ner på bryggan kl 7.30 imorse.

Regnet strilar. Det blåser. Förläggaren tittar ut över fjärden och säger oroligt:

– Idag? Näe, det ser farligt ut därute...

– Nejdå, det är ingen fara, den är stabil.

(Tystnad.)

– Eh... ok då. Vi kör.

Efter att vi ställt in fotpinnarna och satt oss i lådan:

– ... är det jag som styr eller vad?

– Det är du som styr. Jag sitter här bak som en maskin.

– Jaha, okej...

– Nu kör vi, lugnt och försiktigt.

Sittandes och stirrandes in i ett axelparti som är lika spänt som fundamentet som håller upp Västerbron tar vi oss rätt snabbt men mycket vingligt fram mot Stadshuset, som är det värsta partiet på fjärden.

– SKA VI VÄNDA RUNT HÄR?!

Hysterin går inte att ta fel på men här ska inget vändas, det är ingen jäkla plankstek vi paddlar:

– JAG TROR ATT DET KOMMER ATT VARA VÄLDIGT GUPPIGT? MEN DU KANSKE GILLAR DET?

– Det är nog inte så guppigt idag. Kör på. Slappna av.

Att be Förläggaren att slappna av i det här läget var ungefär lika verksamt som att be en födande kvinna att vara tyst. Med svettdroppar av rädsla och stelt vispande paddeltag tar vi oss in i den kokande grytan utanför Stadshuskajen (som självklart var lika guppig som vanligt).

Själv vet jag att det mesta sitter i huvudet, så jag bestämmer mig helt enkelt för att vi inte ska gå runt.

Vi tar oss igenom, vi tar oss förbi, vi tar oss in under viadukten och ut i den lugna kanalen. Förläggaren skiftar ständigt mellan att paddla på snabbt som fan, sluta paddla och stötta, paddla långsamt, paddla snabbt igen - och jag har fullt sjå att hänga med i svängarna.

När vi äntligen är ute på plattvatten utbrister karln:

– Fy fan jag var livrädd!!! Kan vi paddla fram och stanna vid en brygga här borta?

– Visst.

Efter att ha låtit Förläggaren andas ett tag fortsätter vi vår färd runt Kungsholmen. När vi kommer in i den lugnaste delen av kanalen slappnar karln av och vågar ta i och plötsligt går det lika fort som om två illrar suttit i en barkbåt, och när vi kommer ut på andra sidan och är på väg tillbaka - så fattar han äntligen grejen.

Sidvind och vågor som slår in styrbord, men karln bara håller jämt tempo och paddlar på. Slappnar av. Litar på mig.

Och när vi landar vid bryggan hoppar Förläggaren ur kajaken och jublar av glädje och går in och skriver om vår premiärtur i loggboken och sätter till och med ett hjärta bredvid.

– Magda det här är som i alla dina relationer va? En stackars osäker krake som sitter fram och velar och du som sitter bakom och är stabil och stöttar?

Ja vad ska man säga, att göra nya saker leder onekligen till nya insikter.

Imorgon kör vi igen.