Movietajm: för er som vill höra mig stöna

Idag har jag gjort något som jag aldrig gjort förut: kollat på mig själv in action. Vill ni se?

Tidpunkt: Imorse.
Aktivitet: Lätt sparring.
Bakom kameran: Coach H.
Framför kameran: Järngänget, specificerat nedan.
Bildkvalité: Undermålig. (Facebook-länken ger bättre bild...)

Ettriga C: Har vinnarskalle, fightingspirit och går in hela tiden.
Björnen J: Är stor, hård och har världens längsta räckvidd.
Muskel M: Utför någon slags fredagsdans. Och låter.

Instruktion: Stäng av mobiltelefonerna. Sätt på träningskläderna. Värm upp med Rockys träningsvideo. Och prassla inte för mycket med proteinpåsen - då kommer ni inte höra mig stöna.

1) Muskel M vs Ettriga C: Youtube (dålig), Facebook (bättre)

2) Muskel M vs Björnen J: Youtube (dålig), Facebook (bättre)

Sportdejting: nytt koncept för träningsnördar

Jag måste få berätta om ett dejtingkoncept som jag och kajak N knäckte igår.

Som gravt träningsberoende människor delar jag och kajak N flera egenskaper. Vi prioriterar till exempel bort en rad sociala aktiviteter. Som att gå på krogen. Kröka. Nattsudda. Vi lägger mer energi på att planera ett hårt träningspass, än att söka efter en stabil partner. Vi drömmer våta drömmar om intervallpass. Vi går igång på mjölksyra. Vi blir tillfredsställda av träningsvärk. Och på vår lediga tid är vi ofta oss själva nog.

Ingen blir kanske speciellt förvånad över att vi även delar den egenskapen att vi är singlar. Vilket vi lär förbli, om vi inte råkar rädda någon i sjönöd när vi är ute och paddlar, springer omkull någon på backpasset, slår ner någon i ringen - och upptäcker att personen ifråga är byggd av samma material som vi.

För när det kommer till blivande partners är jag och N rörande överens om kriterierna; det får under inga omständigheter vara någon som:

1. Lägger sig sent och går upp sent.
2. Blir irriterad när man vill ha egen tid.
3. Tycker att man tränar för mycket.
4. Föredrar tv-tittande framför friluftsliv.
5. Dricker alkohol och vaknar med pannbenet på fel sida.

Dessutom är vi lika rörande överens om vad som möjligtvis skulle kunna matcha, och den lägst tänkbara ribban är någon som:

1. Är atletisk.
2. Har ett eget liv.
3. Kan inspirera till utförande av grotesk mängd träning.
4. Är impulsiv och har barnasinnet kvar.
5. Fattar att man vill dricka ett glas vatten och somna klockan tio.

Efter att ha konstaterat ovanstående kom vi också fram till en lösning, för det är ju det vi gör, såna som N och jag. Vi fokuserar, problematiserar, analyserar och visualiserar en målplan, och en lämplig åtgärd i det här fallet skulle vara att införa sportdejting, istället för speeddejting.

Konceptet går ut på att efter inträdesprov (bestående av fystester) samla ihop idrottande singlar som föredrar att göra, istället för att prata. Idrottarna får sedan mötas en kvart var vid en fysisk station. Vid stationerna utförs aktiviteter som exempelvis löpning, brottning, chins, cykling, klättring, simning. Man skulle även kunna ha en återhämtningsstation.

Efter att ha utfört dessa aktiviteter skulle man enkelt kunna utvärdera allt det som är väsentligt. Såsom förekomst av pannben, envishet, vinnarskalle. Samarbetsförmåga, ödmjukhet, kreativitet. Fysisk och mental styrka, fettprocent, kondition. Kroppsodör, koordinationsförmåga, uthållighet. Problemlösning, träningsbakgrund, återhämtningsrutin. Hjälpsamhet, intelligensnivå, humor. Med mera.

Det skulle helt enkelt vara ett mekka. Ett Stureplan för träningsnördar. Strikt dresscode med krav på gympaskor. Vitargo istället för vodka. Återhämtningstallrik istället för hamburgertallrik. Syrakoma istället för calzonesvacka. Jag blir upphetsad bara jag tänker på det. När börjar vi?

Badpremiär, cabpremiär och Linda Rosing

Jag och bus A

Blå himmel, 20 grader i skuggan. Kanske 15 i vattnet. Solen smeker, kroppen pirrar, träbryggan varm mot huden: det är sommar.

Den här dagen kommer jag räkna som sommarens första dag. Och vilken underbar premiärdag! Jeepen premiärcabbades, taket fick sitt premiärbad. Men det var inte bara taket som fick bada, utan även jag. Och jag badade inte bara en gång, utan två. Kallt att komma i, ännu kallare att simma - total eufori efteråt.

Men det blev premiärer även på andra områden: Årets första paddling bortanför Stora Essingen. Årets första paddling iförd enbart bikini. Årets första fest med bus A.

Bus A, den mest energigivande människan i universum, och doktor K, som gillar att borra hål i människors ben, ställde nämligen upp som "hålla Magda i handen på fest"-aktörer; ett uppdrag som bus A är expert på, och som doktor K visade sig ha stor talang för. Med hjälp av ständiga förmaningar från bus A (presentera oss! hälsa!) och intressanta diskussionsämnen från doktor K, lyckades jag både mingla i högklackat, prata belevat och le stort: samtidigt.

Något som jag däremot inte lyckades förstå var fenomenet Linda Rosing. Jag blir alltid lika förbryllad när jag ser människor utföra de konststycken hon levererade ikväll. Som att bära runt på ett ton spackel iförd meterhöga stilettklackar. Som att iklädd enbart liten svart stå utomhus på kvällen utan att ge minsta tecken på att frysa. Hur gör man? Jag misstänker att det krävs lika mycket träning som inför ett marathon för att prestera dylikt.


Doktor K tar det stora jeepklivet

Formskola del 2: Tänk som en modern stenåldersmänniska

Min mat för veckan: Råris, lätt kesella, fiberhavregryn,
rödbetor, nötter, proteinpulver, lax, kyckling, potatis.

Varje gång du funderar på att stoppa en matvara i munnen, fråga dig själv om varan fanns långt tillbaks i tiden. Är svaret "ja": ät!

I dag översvämmas vi av kostråd, det ena vansinnigare än det andra: Gå ner 5 kilo på 5 dagar! Ät vad du vill och rasa i vikt! Fasta och bli av med din ballongmage! Så blir du smal till midsommar! Skippa alla kolhydrater! Följ GI-metoden! Jag säger som vanligt: bullshit. Det är kortsiktiga lösningar som är helt verkningslösa på lång sikt och som saknar en helhetsbild.

Det vanligaste felet är att man rekommenderar en extrem diet som gör att man snabbt tappar vikt, till exempel dieter där man inte äter kolhydrater. När man slutar äta kolhydrater töms musklernas energiförråd, och eftersom dessa förråd binder vatten tappar man vätska. Vätskeförlusten leder till viktnedgång och personen som dietar tror att den har minskat i fettvikt, när den i verkligheten bara tömt sig på vätska. Vätska som kommer tillbaka när man börjar äta kolhydrater igen.

Dessutom är det svårt att få ork till träning och arbete utan kolhydrater. Man blir trött, får sänkt prestationsförmåga, undermåligt näringsintag och försämrad återhämtning. Det är inget som fungerar i längden och är med andra ord: idiotiskt.

GI-metoden har en bra grundtanke (att man ska hålla sig till långsamma kolhydrater för att slippa insulinpådrag med medföljande fettinlagring), men metoden saknar en helhetsbild. Den stirrar sig blind på enskilda råvaror och tar inte hänsyn till näringsinnehåll eller människor som idrottar. Idrottare behöver inte vara lika rädda för snabba kolhydrater eftersom de har bra insulinkänslighet; de behöver istället fokusera på att maximera näringen och att alltid fylla på med snabba kolhydrater efter träning.

Och om man nu ska hålla sig till de långsamma kolhydraterna, vilka är då de? Potatisen har blivit utskälld eftersom den är relativt snabb, men vad händer om man äter den med en bit lax? Då sänks dess GI! Fett och protein fungerar nämligen som en kolhydratsbroms; därför måste vi ha en helhetsbild när vi komponerar våra måltider.

Det här var ett par exempel, detsamma gäller för i princip alla omskrivna dieter. Vad ska man då följa? För det första: tänk långsiktigt. Tillfälliga extremdieter är verkningslösa, de sänker din förbränning och leder ofta till ökad fettvikt på sikt. Det man istället måste göra är att hitta ett sätt att äta som fungerar för resten av livet. Ja, du läste rätt. Vill man vara i bra form finns det inga genvägar; när du äter bra kommer du fungera bra, när du äter dåligt kommer du fungera dåligt. Radera alltså alla "tremånadersplaner" eller "fram till midsommar".

För det andra: ta aldrig bort en näringsgrupp från din kost. Kolhydrater, proteiner och fetter arbetar bra tillsammans och samtliga är nödvändiga för en bra näringsbalans i din kropp. Kolhydrater ger dig energi, protein ger dig byggnadsmaterial, fett mättar bra. Och för att citera Colting: du blir lika fet av fett som du blir grön av grönsaker. Det du blir fet av är dålig mat och ett felbalanserat intag.

För det tredje: tänk som en stenåldersmänniska. Många kostrelaterade problem går att relatera till modernt framställd mat som ger oss mycket energi, lite näring och låg mättnadsgrad. Som till exempel pasta och vitt bröd. Godis, chips, glass. Mikromat och snabbmat. Med mera. För att undvika detta, ställ dig själv frågan: fanns denna mat på stenåldern? Svarar du "ja" är det bara att äta!

Men jag vill inte rekommendera en strikt stenåldersdiet. Det finns modern mat som är bra att komplettera med, till exempel den frukost som jag tidigare tipsat om. Någon deciliter havregrynsgröt om dagen skadar inte, den mättar och är näringsrik. Detsamma gäller proteinpulver. Vill man variera frukosten eller göra ett mellanmål kan man äta lätt kesella med frukt och bär. Eller omelett med grönsaker. Fungerar utmärkt, men gröten är snällare mot magen, är mer snabblagad och gör mindre hål i plånboken.

För att spara tid brukar jag ta en dag och laga mat för hela veckan. Vad det kan bli syns på bilden ovan. Kyckling, lax och nötter som ger protein och fett. Råris, havregryn, potatis och rödbetor som är bra kolhydrats-, vitamin- och mineralkällor. Proteinpulver och lätt kesella för att komplettera med bra protein. Jag blandar ofta lite från allt i samma måltid, och jag äter ofta! Varannan eller var tredje timme är ett bra intervall; går det längre tid sänks förbränningen, portionerna blir större och magen blir stressad.

Utöver detta stoppar jag även i mig rotfrukter, grönsaker (mycket avokado och babyspenat) och frukt och bär av alla sorter. Även ägg och mjölk till omelett eller till kaffet. Råriset och potatisen kompletterar jag ofta med quinoa eller bulgur. Som smakförhöjare använder jag kryddor (går bra blanda med kesella om man vill ha sås eller dipp), olivolja, vinäger, fetaost och mozarella. Och efter träning ser jag alltid till att få i mig snabbt protein och snabba kolhydrater.

Detta är en kost som jag tagit fram utifrån eget tycke och smak; tänk som en stenåldersmänniska, kombinera med det som är bra från modern tid - sedan är det bara din fantasi som sätter gränserna för hur bra och varierat ditt kostintag kan bli!

Det här inlägget har länkats till Intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Diet, protein, kolhydrater, fett, GI, formtips, kost, lunch, middag, mellanmål, viktnedgång

Utmaningen del 1: presentation

Jag har blivit utmanad. Eller om det var jag som utmanade. I vilket fall står jag nu inför en utmaning.

Utmanaren och jag läser varandras bloggar och har gemensamt kommit fram till ett flertal anmärkningsvärda, ja rent utav världsomvändande slutsatser. En av dessa slutsatser är att en kommande uppgörelse är en utmärkt sporre som bidrar till en ökad mängd motivation och träning, och eftersom vi duelltanter ifråga inte enbart är intellektuella utan även fysiska varelser har vi bestämt oss för att verklighetsförankra vår tes.

För att sätta extra press på min utmanare och mig själv kommer jag att följa upp denna utmaning i en inläggsserie. Låt mig börja med att presentera fakta i målet:

Utmaningen: Att springa 5k på bana.
Tidpunkt: Någon gång i juli.
Regler: Snabbast vinner och jag har 7 sek i handikapp per km eftersom jag har 7 cm större omkrets kring mina vader (vadernas inverkan på löpning kan man bl a läsa om här).
Fakta om mig: Väger 65 kilo och är 166 cm lång. Somliga kallar mig biff. Är kvinna. Idkar löpning främst som komplementträning. Har pannben.
Fakta om utmanaren: Väger 65 kilo och är 187 cm lång. Somliga kallar honom smal. Är man och tillika löpare. Har rutin.

Någon som vill betta redan nu?

Potentiell fara och alla mot en

Apropå tv-program finns det en serie som jag dreglar över mer än något annat: Fight Quest.

Serien handlar om två fighters, Doug Anderson och Jimmy Smith, som reser världen runt och testar olika kampsporter. Det är lite som Musse Hasselvalls Rallarsving, fast mindre bögigt och mer hardcore - med andra ord precis så macho och förutsägbart som det låter.

Men jag struntar i det. Och jag struntar i om det som visas är autentiskt eller inte. Jag lägger mig bara på rygg, placerar datorn på magen, flippar mellan avsnitten; skrattar, ryser, gråter. Och framförallt: blir sjukt motiverad till att utsätta mig själv för fruktansvärda mängder träning och medföljande smärta.

Det finns liksom inget stopp på killarna. De är rädda och skadade. Man ser tröttheten och skräcken i ögonen. Ändå fortsätter de. Det absolut bästa avsnittet är det som handlar om Krav Maga i Israel. Doug får en kvinnlig instruktör som måste vara den värsta i världshistorien. När hon ska demonstrera ett slag, närmare bestämt en höger armbåge, gör hon det - for real - med kraft rakt i hans ansikte. Sedan följer de två obligatoriska favoritmomenten: potentiell fara och alla mot en.

I samtliga avsnitt utsätts Doug och Jimmy för en övning där risken att skada sig är överhängande. Därefter utsätts de för en sparring där motståndaren är fler än en. Jag brukar alltid titta på dessa scener med en känsla av hatkärlek: jag fruktar det men vill samtidigt bli utsatt för det.

Och idag hände det! I alla fall i en lightversion. På morgonträningen. Vi var tre stycken och coach H passade på att köra lite nya övningar. Först fick vi stå två stycken i varsin ringhörna och kasta medicinboll mot varandra medan den tredje personen fick stå i mitten och öva sin reaktionsförmåga: ducka eller få en tre kilo tung medicinboll i skallen. Sedan fick vi köra sparring som avslutades med - just det: två mot en. Här handlade det om att göra allt för att reagera snabbt och hålla de andra ifrån sig; mindre tanke, mer känsla; och det var fantastiskt kul! Precis en sådan måndagsmorgon som man önskar sig i sina våtaste drömmar.

För övrigt måste jag erkänna att jag är lite imponerad av Fight Quests Jimmy Smith. Han är inte bara professionell fighter, utan även lärare i matematik och boknörd; fakta som gör det svårt för mig att se hur man skulle kunna tröttna på att umgås med honom - om man mot förmodan skulle få nog av att slåss, vara intellektuell eller tillbringa dagen med några böcker kan man ju alltid roa sig med att vässa klorna på hans mage. Skulle man kunna importera honom kanske?

Var inte den här dålig redan 2005?

Trots att jag har en flatscreen i varje rum kollar jag nästan aldrig på teve. Men jag skulle ofta vilja!
Som nu, efter hård träning. Jag har cyklat. Paddlat. Paddlat igen. Cyklat igen. En halv arbetsdag med snittpuls över 100. Nu vill jag varva ner. Slänga mig i soffan. Softa. Kolla en bra film. Och vad erbjuder den kära tevetablån? Några gamla b-rullar som inte ens var bra när de kom. Som den här; Assault on precinct 13, som TV4 visar ikväll. Den var väl dålig redan då? Varför skulle jag vilja se den igen? Jag vill bli inspirerad! Överraskad, road, berörd. Istället blir jag bara trött innan det ens har börjat.

Life is bitter: om alkohol och glidmedel

Jag visste väl att fester är farliga.
Igår. Jubileumsfest för min klubb SKK. Mycket trevligt. Men vad är det som jag - renlevnadsmänniskan som inte druckit alkohol sedan augusti 2007 - har runt halsen?

Life is bitter! En reklamslogan för Fernet-Branca. Tryckt på nyckelsnöre. Med en miniflaska hängandes i karbinhaken. Som jag glatt gick runt med. Som ett halsband. Hela kvällen.

Det måste ha varit här någonstans som det började spåra ur.

Låt mig stanna vid att jag åkte dit i taxi och åkte hem i hyrbil. Vaknade upp med tungan klistrad vid gommen. Med lätt huvudvärk. Och bredvid mig i dubbelsängen ligger resterna av det jag tydligen bestämt mig för att släpa hem för kvällen - en påse som av utseende och form att döma innehållit en okänd mängd: lösgodis.

Bara att svälja och glömma. Idag är det sol ute. Och vindstilla. Det vill säga perfekt paddelväder. Men det är inte bara gårdagens eftersmak som jävlas, utan även de köttsår som jag lyckats skaffa mig på bakre delen av mina nedre regioner.

I fredags var jag nämligen ute och paddlade med herr Magruta. Och glömde mitt glidmedel. Men att det slutade bittert har inget med gentlemannen ifråga att göra. Tvärtom, herr M var ett ovanligt envist ämne som ignorerade all mjölksyra och glatt konstaterade "att han älskar belastning". Något som däremot inte älskade dagens belastning var min bakdel.

Ni som har paddlat mycket vet vad jag åsyftar, nämligen det skavande som uppstår mellan stjärt och sits när man använder sig av rotation i paddeldraget. Detta skavande leder till att huden i stjärtskåran nöts av och kvarlämnar otrevliga köttsår. För att undvika detta kan man använda sig av ett flertal hjälpmedel där det absolut enklaste är att minska friktionen med hjälp av glidmedel.

Jag vet inte hur stor nytta det gör när skadan redan är skedd. Och jag vet verkligen inte hur mycket energi och misär jag har i mig idag. Men har man varit på fest får man stå sitt kast, lida pin, bädda som man ligger. Men kanske framförallt: skåla i Resorb, fullkomligt dränka häcken i glidmedel och bege sig iväg till Riddarfjärden, för inte tänker jag låta mig sänkas av ett Life is bitter!

Festångest, igen

Ikväll är det stor jubileumsfest. Som jag har sett fram emot. Ända till nu.
Jag har en halvtimme på mig att duscha, svida om och komma iväg till en fest med jättetrevliga människor och säkert supergod mat, och när jag noterade detta i min almanacka för över en månad sedan tänkte jag: kul, då har jag något att se fram emot! Och nu ligger jag här i sängen och håller på att missa alltihop. Ska jag, ska jag inte, ska jag, ska jag inte, ska jag, ska jag inte... Gaah, varför måste jag vara en sån partycracker? Varför är det svårare att komma iväg på en fest än att sticka ut på ett långpass? Det är vid såna här tillfällen jag skulle behöva någon som peppar mig och håller mig i handen. Finns det något partycrackerbotemedel som går att fixa fram lite snabbt?

Update - 3750 meter helvete och ont i arslet

Igår: träning och trevligt fredagssocialiserande. Idag: plågsam smärta från bakre delen av de nedre regionerna.

Men låt mig först berätta den utlovade historien om torsdagens helveteslöpning. Efter 60 minuters paddling och 90 minuters boxning var det dags att "springa 5 varv runt huset". Huset som coach H syftar på är inget hus. Det är ett kvarter. Som ligger bakom Mosebacke torg.

Ni som känner till Mosebacke vet att det är ett torg som ligger på en höjd. Varvet "runt huset" är 750 meter långt. Det börjar med en raksträcka på gatusten som fortsätter i en kort nedförsbacke. Därefter följer en vinkelrät vänstersväng där underlaget övergår i kullersten. Kullerstensvägen börjar med ett svagt uppförslut som stegrar tills man når helvetestrappan. När man har tagit sig uppför helvetestrappan har man avverkat 74 höjdmetrar. Efter det följer en kort raksträcka och en trappa som leder ner till torget. Sedan avslutas varvet med en nedförsbacke som för tillfället bjuder på en bonus i form av ett vägbygge.

När jag fick veta att 5 varv skulle avverkas på denna bana hade jag tränat i 2,5 timme. Jag var hungrig. Och törstig. Jag dröp av svett. Och jag tänkte: Ok, jag kan inte bli mycket tröttare än så här, nu knyter jag på mig mina Mizunos och går ut och ger den där helvetestrappan sitt livs match.

Mitt inre överläggande gjorde att jag startade sist av alla och när jag kom ut på första rakan var den tom. Jag drog iväg, T6:an visade på någonting mellan 3 och 4 min/km-fart. Benen kändes som gelé och märkligt nog var det en skön känsla. Jag hade bra rytm i andningen och tänkte; benen får väl rulla på, så följer jag med.

När jag nådde foten av helvetestrappan såg jag mina klubbkamrater plåga sig uppåt. En hade börjat gå. Nu du din trappjävel, tänkte jag, ös du på med din mjölksyra, mig knäcker du inte. Sen klippte jag iväg med benen, tog två trappsteg i taget, sprang förbi allihopa, segade mig uppför den sista biten, ut på den lilla rakan, nedför trappen, krånglade mig förbi vägbygget - och så var första varvet avklarat.

Det andra varvet kändes som det första, jag sprang på, jag hade fortfarande tryck i steget, jag höll ungefär samma tempo uppför trapphelvetet. Det tredje varvet började också bra, men direkt efter vänstersvängen började det gå tungt. Skulle jag bli knäckt redan i kullerstensbacken? Aldrig i livet, tänkte jag, jag har sprungit hälften och jag kan inte ha mer än 10 minuter kvar, vad är det i en livsrymd? Jag stångade mig uppför trappen. Nu hatade jag den verkligen. Det var som en krigshandling, men upp kom jag.

Nu återstod två varv. Det fjärde varvet gick saktare, hur sakta vet jag inte, jag orkade inte kolla på klockan. Benen gjorde ont, det kändes som om jag spände mig och bromsade upp steget. Försökte slappna av. Det gick bättre. Rundade kröken, fortsatte på kullerstenen, fram till trappan. Och sedan hände något märkligt. Jag tror att vi blev vänner där och då, jag och helvetestrappan. Vad bra att du är här, tänkte jag, då slipper jag halka på gräset här i backen, nu kan du hjälpa mig upp istället. Två steg i taget, vänster fot upp, höger följer efter, upprepa proceduren - uppe.

Ett varv kvar, och när jag kom ut på det femte varvets raksträcka kände jag att kroppen inte alls var med på detta. Men så fan heller, att den skulle besegra mig nu. Gnäll på du, men framåt ska du. Jag bestämde mig för att straffa kroppen lite genom att öka farten och jag hörde mig själv skrika rakt ut. Jag fortsatte springa en bit skrikandes ut min ilska - sen gick det bättre. Trappan låg där och väntade, ledde mig uppför backen, jag sket fullständigt i att försöka spara någon som helst kraft - nu var jag snart framme.

Jag kom upp, jag kom ner på torget igen, förbi vägbygget, kikade på klockan; den närmade sig 18 minuter. Aldrig att jag låter dig ticka förbi 18, tänkte jag. Lutade mig framåt, spurtade - och nådde dörren in till klubblokalen på 18 minuter blankt. Halsen var alldeles sträv, lungorna brann, svetten sprutade; jag mådde sjukt bra. När jag kollade loggen hade jag snittat 165 i puls, 4:48 min/km i fart, avverkat 3750 meter och blivit vän med trappan från helvetet; en bra uppstart på min Training Week som jag firade med ett bröst- och bicepspass i gymmet.

Det var alltså historien om torsdagens löpning. Igår boxades det och paddlades och socialiserades. Idag ska det paddlas och springas och jubileumsfiras. Och för övrigt anser jag att man aldrig bör glömma sitt glidmedel.

Hell Week finished, Training Week started

Ett minne: 2002, på havet någonstans mellan Thailand och Burma. En dykbåt, ett gäng ryska dykare. Jag är dykledare. Det är kaos.

Veckan börjar med ryska korvar. Fortsätter med höga klackar. En peruk. Improviserad poledance. Och groteska mängder vodka. Situationen håller på att glida mig ur händerna och jag inser att jag måste sätta upp en regel: efter första glaset vodka - ingen mer dykning.

Nästa dag. Vi är i mitten av vår liveaboardresa. Klockan är två. Jag ser en man breddfylla ett stort dricksglas med ovan nämnda dryck. Upprörd börjar jag predika regeln om dykförbud. På grund av språkförbristningar tar det ett tag innan han förstår vad jag menar. När han äntligen fattar skiner han upp som en sol och sveper hela glaset. Därefter ljuder han nöjt, dunkar näven i bordet och slår fast: "Diving project finished! Drinking project started!"

Jag kände mig som den där ryssen imorse; hade fått nog, det var dags att byta spår. Totalt överdoserad av arbete. Trött. Sliten. Ville egentligen bara gå och lägga mig. Det var helt enkelt hög tid att svepa i sig en stor dos JFT - Just Fucking Train.

Kroppen skrek efter vila, men om det är någonting jag har lärt mig är det att man aldrig ska lyssna på kroppen. Du läste rätt: Lyssna. Aldrig. På. Kroppen. Jag ignorerade därför mina kroppsliga klagomål och gjorde upp en åtgärdsplan; Steg 1: Lista på grotesk mängd träning. Steg 2: Utför.

Och nu - efter 60 minuters paddling, 90 minuters boxning, 18 minuters helveteslöpning och 30 minuters gymträning - vet jag att min kropp hade fel och att mitt psyke hade rätt. Jag är pigg, jag känner mig stark. Jag satte till och med rekord på löpningen. Den ska jag berätta om senare. Nu ska jag drämma näven i bordet och slå fast: "Hell project finished! Training project started!"

Formskola del 1: Pimpa din gröt

Många som besvarat enkäten här intill vill ha tips om hur man kommer i form. Med anledning av det tänkte jag starta en formskola och jag börjar med: frukosten.

Ett av de vanligaste misstagen är att hoppa över frukosten. Jag vet argumenten; jag mår illa på morgonen, jag tränar tidigt och vill inte ha mat i magen, jag blir mer hungrig vid lunch om jag äter frukost, jag hinner inte göra en ordentlig frukost; osv. På samtliga påståenden svarar jag: bullshit.

Det behöver inte ta mer än 5 minuter att göra en bra frukost och när man väl har fått in en bra rutin kommer kroppen belöna dig med aptit. De som tränar tidigt kan äta frukosten efteråt. Blir man mer hungrig till lunch jämfört med om man inte ätit frukost - bra, passa på att ät en stadig lunch! Ju tidigare på dagen desto högre förbränning, och ger vi inte kroppen mat när den vaknar kommer den straffa oss på kvällen med sockersug och nattmackor som följd.

Sedan finns det de som gör tvärtom och vräker i sig frukost. Som säger att de måste ha mackor och pålägg och yoghurt och flingor och juice och kaffe. Problemet ligger i det här fallet inte i aptiten, utan i valet av frukostmat. Jag har själv stor aptit och vet hur frustrerande det är att inte bli mätt. Därför väljer jag råvaror som uppfyller två krav: de ska mätta snabbt och de ska vara näringsrika.

Mitt hetaste tips är att pimpa din gröt. Gröten är bra i sig; den ger dig kolhydrater, fibrer, fett och näring; men för att måltiden ska bli balanserad krävs mer protein. Protein och kolhydrater arbetar bra ihop och dessutom mättar protein bättre än kolhydrater. (Och nej, protein är inte bara för muskelbyggare. Muskler får man av att belasta kroppen, inte av att äta protein, men det får bli en senare historia.)

Vilken proteinkälla man väljer kvittar. Det går bra att äta kesella. Kycklingfilé. Tonfisk. Äggvita. Själv föredrar jag proteinpulver. Inte för att det är bättre, utan för att det är praktiskt och för att jag tycker att det är välsmakande ihop med gröten.

Recept på pimpgröt:
Koka en portion gröt.
Mixa en drink på vatten och kaseinprotein.
Häll upp gröten i en tallrik.
Tärna ner äpple.
Krydda med kanel.
Häll på proteinet.

Ät och du har en bra grund för att bli en vinnare.

Om det finns specifika frågor gällande att komma i form, ställ dem gärna i kommentarsfältet. Jag följer upp i framtida inlägg.

Det här inlägget har länkats till Intressant.se
Andra bloggare om Kost, formtips, frukost, diet, kolhydrater, protein

Idag är jag katten, imorgon musen

Den bästa dagen är en dag av både mättnad och törst.
Just nu befinner jag mig i ett ytterst tillfredsställande tillstånd. Jag är mätt, jag är nöjd, jag är klar med min deadline. Men mest av allt är jag trött. Så där nöjdtrött som man är när man har gjort det man ska och äntligen får vila. Jag vet att den här känslan är övergående; den är en del av en ständig växelverkan där det ena läget gör det andra värt att leva, och tvärtom. Imorgon kommer jag åter att törsta, vara busig, anta nya utmaningar. Men till dess ska jag njuta av att vara nöjd, trött och mätt. Och vill du veta exakt hur nöjd, trött och mätt jag är: klicka här.

(Tror ni förresten att den där katten skulle vilja ha en pausknapp?)

Det är nu eller alltid

Idag är det sista dagen på min Hell Week och jag hittar inte pausknappen.

Jag sitter och tänker på första gången som jag sparrades på riktigt. Det var en söndag och mitt fjärde träningspass på IF Linnéa. I mitten av passet fick vi veta att vi "skulle köra lite fritt", och alla spred ut sig två och två i lokalen. Alla utom min träningspartner D. Han drog på sig huvudskydd, handskar, tandskydd och hoppade in i ringen. Kul, tänkte jag. Sen blev jag jättenervös.

Coach H räddade mig när jag taffligt försökte få på mig ett svettigt huvudskydd, och när allt var på plats svängde jag benet över ena ringrepet, följde efter med det andra - och sen stod jag där. Redo för jag vet inte vad.

Jag hörde startsignalen "box!" - sen slog jag antagligen. Eller om det var D som slog. Ska jag vara ärlig har jag ingen aning om hur slagen utdelades, men logiken säger att slag måste ha utdelats.

Det jag däremot minns är att handskarna kändes tunga och otympliga; jag lyckades inte hålla dem uppe trots upprepade påminnelser om att jag skulle "hålla upp garden". Till slut började jag skratta för att det var så svårt. Liksom hallå, jag har muskler, jag ska orka hålla upp ett par handskar! Men det gick inte, och om ni har sett mangafigurer vet ni hur jag kände mig i den stunden; feldimensionerad, i en påhittad värld.

Dessutom var allt löjligt jobbigt. Varenda förflyttning var en kamp - en meter till höger och jag var helt slut. Varenda andetag var ett helvete - var fanns all luft? Det kändes som om jag var under vatten; trögt och under tryck; och hela upplevelsen var så overklig att jag helst av allt ville stanna upp och komma upp till ytan ett tag för att försöka förstå vad det var som hände. Allt gick helt enkelt för snabbt.

Och det var här någonstans som jag började drömma om en pausknapp. En stor pausknapp. En sån där jättestor pausknapp som är röd och rund och som man trycker på när man vill förhindra att något hemskt ska hända. En robotuppskjutning. Ett kärnvapenkrig. Jag såg den där röda knappen framför mig och den blev större och större och jag tänkte att det skulle väl vara utmärkt att ha en sådan utplacerad i ringen. På mattan, så att man enkelt kunde sträcka ut ena foten och kliva på den; omöjlig att missa och omedelbart verkande.

Men nu befann jag mig inte i en mangafilm utan i den bistra verkligheten, och det var bara att göra som vanligt; fortsätta. Känslan efteråt var en blandning av många sinnestillstånd. Skräck, förtjusning, revanschlust. Men framför allt: stolthet. Jag hade gjort det, och jag visste att jag ville göra det igen.

Många sparringar har kommit och gått sen dess; ibland har det varit sorg, ibland har det varit lycka; men det var först igår som jag kände att den där pausknappen, den kan vi klara oss utan. Blir det jobbigt kan jag sakta ner. Hålla distans. Jabba. Vara i rörelse. Samla kraft. För att sedan attackera. In. Ut. Härligt, det funkade!

Nästa matchsparring vet jag att allt kommer att kännas ännu bättre, men innan dess måste jag avsluta min Hell Week, och just nu känns det så där överdimensionerat och tungt igen; som om jag vore under vatten; och tiden går och jobbet kan inte vänta. Och jag vet att jag har sagt att jag gillar deadlines, jag vet att jag till och med har sagt att jag älskar deadlines - och det må jag kanske göra, men nu sitter jag här och tänker på en sån där pausknapp. Ni vet en sån där stor rund och röd pausknapp som man trycker på för att undvika katastrofer. Vore det inte jättebra att ha en sådan utplacerad mitt på skrivbordet?

Kostråd för 123 miljoner

Kommersialism styr världen, men det är dumhet som gör det möjligt.
EU ska förnya sina kostrekommendationer. Projektet har fått 123 miljoner av EU-kommissionen och arbetet kommer att ledas av en lobbygrupp. Vidare kommer forskningsunderlaget att tas fram av ILSI, ett företag som grundades av Coca-Cola, General Foods, Heinz, Kraft och Procter & Gamble.

Det som upprör mig mest är inte att livsmedelsföretag tillåts styra över vad vi bör äta (den makten har de haft ända sedan den första coca-cola-reklamen). Det som upprör mig är inte heller det faktum att ILSI säger emot dem som menar att vi bör minska vår läsk- och sockerkonsumtion, eller att de tonar ner kopplingen mellan dålig kost och fetma. Tvärtom kan jag instämma när ILSI istället pekar ut bristen på fysisk aktivitet som det stora problemet.

Men självklart är det bara en del av mig som instämmer, för precis som med allt annat finns det två sidor av samma mynt. Ibland kan det vara svårt att se båda sidorna samtidigt, men om man visualiserar det som en våg där man lägger aktivitetsnivån i ena vågskålen och födan i den andra blir problematiken logisk: när skålarna väger jämt ligger vår vikt på plus minus noll, och om vi ökar eller minskar i ena skålen utan att utjämna i den andra kommer vår vikt att öka eller minska.

Gäspar ni nu? Tycker ni att jag har lagt mig på en för låg nivå? Ni kanske redan vet att 1-1 är 0? Att 1-2 är -1? Att 1+2 är 3? En simpel räkneövning där summan av det man äter måste motsvara summan av det man förbrukar, annars kommer jämvikten att rubbas; en matematisk formel som inte är speciellt svår att förstå. Det som däremot är väldigt svårt att förstå är hur EU kan vara beredda att betala dyra pengar för så enkla fakta - och det upprör mig.

Nu säger säkert någon att det finns mycket mer i kostrekommendationer än ekvationen mellan energiintag och förbrukning. Absolut, om man vill kontrollera fler saker än vikten; som hälsa, välmående, mättnad och träningsresultat; då behöver man lära sig mer komplicerade saker. Som till exempel:

- att chips är dåligt.
- att frukt och grönsaker är nyttigare än godis.
- att måltiderna ska innehålla både kolhydrater, protein och fett.
- att det är lättare att bli fet av mat som inte mättar.
- att protein och fett mättar mer än kolhydrater.
- att man bör hålla sig till långsamma kolhydrater förutom efter träning.
- att det är bra att ha regelbundna mattider.
- att mat som innehåller vitaminer och mineraler är att föredra.
- att färsk och hemlagad mat är bättre än snabbmat.

Det där och lite annat behöver man lära sig, och vill man ha lite bra tips och råd kan man till exempel köpa Jonas Coltings kokbok. Den kostar inte 123 miljoner.

"Mätt? Det har jag inte varit på 10 år!"

Har jag berättat att jag är stor i maten?

En av de bästa sakerna med att bo på hotell är hotellfrukosten, och att släppa loss mig på en frukostbuffé är ungefär som att släppa in en sexmissbrukare på en swingersklubb; jag äter mig genom hela menyn bara för att börja om när jag är klar.

För att närmare illustrera detta kan jag berätta om imorse. Jag började med en tallrik yoghurt som jag lassade full med fruktsallad, nötter och flingor. Därefter äggröra, bacon och rågbröd. Till detta en stor kaffe och ett glas äppel- och morotsjuice. När detta var uppätet och urdrucket började jag om med ännu en tallrik äggröra, bacon och rågbröd. Och ännu en kaffe. Men äggröran och baconet tog slut innan brödet, därför fick det bli påfyllning av det.

Därefter tänkte jag att jag måste prova något av de ljusa bröden också. Jag riktade in mig på en nybakt sak som var i minibaguettestorlek men mer kompakt, och som visade sig vara delikat ihop med hallonmarmelad och creamcheese. Och en till kaffe.

Slutligen bestämde jag mig för att toppa det hela med en croissant, och när servitrisen tveksamt frågade om jag kanske ville ha påfyllning på kaffet och jag svarade "Javisst!", kunde hon inte hålla sig längre utan började skratta. Jag skrattade tillbaka och tänkte sen att en croissant till skulle sitta fint till den fjärde koppen, och sagt och gjort - en croissant till blev det.

Och det hade inte behövt sluta där. Jag slutade inte för att jag var mätt, utan av hänsyn till affärsmannen som satt vid bordet mittemot mig. Han var lätt överviktig och hans frukost bestod av några bitar ananas som han åt tillsammans med en liten förpackning yoghurt av lightvariant, och när jag lyfte min blick från tallrikarna och mötte hans såg jag att han inte bara var förvånad. Han såg provocerad ut, nästan förbannad, och jag tänkte ok, det får räcka nu, för hotellfridens skull.

Men, för att förekomma istället för att förekommas: nej, jag äter inte alltid så här. I vanliga fall äter jag det jag vet att jag behöver, sen slutar jag - mätt eller inte, vilket får mig att tänka på min gamla vän T, även kallad Stor. Hans 120-kiloskropp saknade i princip kroppsfett och väckte därför en del uppmärksamhet. Det gjorde även hans ätande. Jag minns en gång när vi var på samma middag och T hade ätit upp något som var lite större än en normalportion varvid en av gästerna förvånat och med rösten full av besvikelse utbrast: "Blev du verkligen mätt på det där?" Och vad Store T som ständigt var i form svarade på det går att utläsa av rubriken.

Låt mig göra en kärleksförklaring

Borta bra och mitt hem är min borg och staden i mitt hjärta och holy sweet baby jesus låt mig få frossa i floskler - för gud vad skönt det är att vara hemma!
Hade jag varit religiös just nu hade jag fallit på knä, knäppt mina händer och ropat "Tack herre!" upp i himlen, jag hade strött salt i mina sår och piskat min lekamen och talat i tungor, jag hade sjungit psalmer och bett om syndernas förlåtelse och jag hade lovat att aldrig mer ha begär till min nästas hus, ja jag hade gjort allt det som en anständig människa förväntas göra - men oanständig som jag är nöjer jag mig med att titta ut över Slussen och säga "Kära stad, jag ska aldrig vara dig otrogen igen" och snälla låt mig därefter få vila ifred och samla kraft för att sedan få förlusta mig utan gränser: cykla på dina gator, springa på dina stigar, paddla på dina fjärdar, svalka mig i dina sjöar och insupa din luft; för Stockholm - jag älskar dig!

VM i gala - jag kom sist

OS i bantning. Tjejen till vänster åt en morot om dan och vann.

Tillställningen som var mer krävande än ett långlopp. Och som gav mer skoskav.


VM i bodypaint. Killen fick pluspoäng för
att ballen syns.


Snubben som tränat i 10 år för att se bäst
ut i kroppsstrumpa.


Tjejen som tar dig till nya höjder. Sponsrad
av Red Bull.


Han som skulle vunnit triathlon, men som
tappade för mycket tid på att klä om i bytena.


Journalisten som misstogs för att representera
Hem & Skola.

Det bilderna inte förtäljer är:

- att Sharon Stone är lite basic instinct även i verkligheten; hetlevrad, kall och förförisk; men mer avdankad och pryd och jag misstänker att hon hade trosor på sig den här gången.

- att det var en hel del andra som varken hade trosor eller annat på sig.

- att jag tycker det är spektakulärt bra att hiv/aids-frågan uppmärksammas och att galan drar in forskningspengar och att den hålls i självaste City Hall, men att jag personligen har väldigt svårt för fester där allt är 100% yta.

- att minglandet inte handlade om att möta andra människor, utan om att visa upp sig för andra människor.

- att det var omöjligt att få tag på minsta lilla munsbit att äta.

- att jag svältande flydde fältet och gick på onda fötter genom staden tills jag ramlade in på en kebaberia och tryckte i mig en med bröd och höll på att beställa in en till, men avvärjde mig och satt kvar och kände mig ensam, trött och själsligt utarmad och längtade innerligt efter en mysig middag i goda vänners lag och om jag hade varit mer sentimental hade jag börjat gråta. Sämst på gala!

Höjden av misär

Perfekt löparväder. Och jag kommer inte kunna springa en meter.

Jag blir så ledsen. Det är varmt, det är moln, det är lite bris och jag har kollat upp perfekta löparvägar på MapMyRun som Mia tipsade mig om. I planerna ingick till och med att jag skulle ge mig ut på ett långpass, men det blir inget av med det, för jag har så jävla ont i fötterna, och jag säger bara en sak: att gå på gala i högklackat är fan värre än ultralopp.

När jag får onda fötter efter att ha sprungit långt brukar jag kyla ner dem, värma och massera; sen är de fit for fight igen. Nu hjälper ingenting. Det bultar och skaver och det gör till och med ont när jag promenerar i mina Nimbus - att springa i dem ter sig just nu otänkbart.

Och allt detta för en gala. En galen gala där människor var klädda i allt från rymddräkter till enbart bodypaint, och om någon har några frågor på det kan jag lägga ut bilder lite senare, för nu säger jag som Colting: det finns en gräns för hur mycket misär jag har i mig.

Sex in the city

Det finns bra älskare och det finns dåliga älskare och Kim Catrall alias Samantha brukar hålla sig till den första kategorin. Ikväll har hon valt mr Wien - och jag har träffat henne.

När man träffar någon som det klickar med vet man det direkt. Det är som att landa i en ny stad och upptäcka att man känner sig hemma; man behöver inte fråga efter vägen, man kan bara luta sig tillbaka och njuta av det man gillar.

Det är så jag känner för Wien. Här är vackert, rent och välkomnande. Blir jag sugen på kaffe hittar jag snabbt ett mysigt café, vill jag springa hittar jag genast en vacker väg, vill jag flanera på stan uppenbarar sig spännande vinklar och vrån - och om någon frågade om jag vill komma tillbaka skulle jag svara som Kim Catrall: "Vilken tid vill ni ha mig där?"

Ikväll är det en stor välgörenhetsgala i Wien - Life Ball - Europas största gala i förmån för hiv/aids. Kändisar flygs in från hela världen och när "Samantha" blev tillfrågad trodde alla att hon skulle säga nej, hon har ju sin nya film att promota. Men den enda fråga hon ställde var den ovanstående - och nu är hon här.

Jag träffar henne på dagens presskonferens, där även Linda Evangelista deltar. Medan Kim skämtar, improviserar, skrattar och ler, gör Linda det motsatta. Hon kliver in, anlägger en min; läpparna lätt åtskilda, halsen hög, knulla-kameran-blick; och behåller den sedan genom hela timmen - helt ocharmig.

Charmig är däremot en av de många journalister som jag sedan äter lunch med. Han ställer nyfikna frågor och låter sin blick vandra upp och ner längs min kropp. Ett tag ser det ut som om han hellre ville äta upp mig än sin wienerschnitzel, och när jag kommer tillbaka till mitt hotell hittar jag en present från honom på mitt rum - det kallar jag uppvaktning!

Men den som väntar sig en rafflande fortsättning på den här historien kommer bli besviken: mannen i fråga är nämligen gravt homosexuell. Gay men, they love me! Jag har alltid haft framgång hos bögar och jag undrar om det möjligtvis har med mina muskler att göra.

Muskler är hur som helst det jag tänkte spela på ikväll. Dresscoden är hypad och den vanligaste frågan idag har varit: "Vad ska du ha på dig?" En fråga som jag inte tänkt så mycket på eftersom jag är en partycracker, så det får bli som vanligt - less is more - det vill säga den lilla svarta. Ju mindre krimskrams desto mer kropp och ikväll får helt enkelt min kropp bli min kostym.

Nu måste jag gå för en galakväll väntar. Själv väntar jag mest på att få vakna imorgon bitti, för jag har träffat en ny älskare, och den älskare heter Wien, och jag vill inget hellre än ge mig ut på hans gator och springa: det är mitt sex in the city.

Morgonpass where the streets have no name

Blue skies, gatorna väntar och vem behöver karta...

... när det här kommer bli min följeslagare för dagen:

I wanna run, I want to hide
I Wanna tear down the walls
That hold me inside.
I wanna reach out
And touch the flame
Where the streets have no name.

En träningsnörd lär inte bli botad i Wien

Perfekta förutsättningar för hämningslöst drogmissbruk.

Mitt första intryck av Wien är att staden är som gjord för att springa i. Trottoarerna är breda, det finns gott om parker insprängda och jag har noterat att här finns en ansenlig mängd människor som knarkar löpning. Den konkurrerande drogen verkar vara cykling. Redan på flygplatsen iakttog jag två figurer som stod vid bagagebandet iklädda baggypants och löst sittande t-shirts. Jag misstänkte direkt att det under det överflödiga tyget gömdes lutherskt späkta kroppar - en tes som sedermera bevisades när deras bagage anlände: två Merida-väskor á 2*1,5 meter innehållandes drogverktyg i form av racingcyklar samt ett flertal mindre väskor märkta med Maxim-loggan (etablerad hälare som skor sig på att tillhandahålla gel och andra snabba kickar till beroende).

Mitt första intryck av min svit, som jag nu förfogar ensam eftersom Moneypenny fick förhinder, är att den erbjuder allt en träningsnörd kan önska sig - och mer. Här finns utmärkta återhämtningsmöjligheter; sviten är placerad på markplan i en enskild flygel och balkongdörren leder ut till en innergård som är min egen. Det är tyst, min säng är skön och det finns badkar. Det finns gott om yta som inbjuder till spontanstretch. Det finns frukt, det finns dryck (även koffeinhaltig) och det finns godnattchoklad med morgondagens väderleksrapport textad på! Frukostbuffén är gedigen och serveras ute på pation, och som om ovanstående inte var nog erbjuds även utmärkta träningsmöjligheter - hotellets gym ligger 30 sekunder från min dörr.

Jag kommer inte ens försöka stå emot.

Dessutom...

... har jag inte sprungit långpass på 14 dagar.
På grund av oönskat avbrott i rutinerna har det alltså gått två veckor sedan jag sprang längre än 1 mil. Det oroar mig då jag brukar hålla kontinuiteten med ett längre pass på 2-3 mil en gång i veckan - något som gjort mig gott. Kan jag göra något åt detta i Wien månne? Jag älskar att springa i främmande städer, men brukar hålla mig till kortare sträckor eftersom jag tycker det är meckigt att springa med karta. Hur brukar ni göra, några tips på hur jag löser detta?

Sol i Wien, men moln på min himmel

Prognos: 21-25 grader sol i Wien. Men någon kommer få vara hemma i Stockholm.
Jag har varit på väg att missa flyget många gånger; bilköer, ett pass som gått upp i rök; men det har alltid löst sig. Nu kommer det inte att lösa sig. Någon kommer inte att sätta sig på planet idag, men denna någon är inte jag utan min vapendragare miss MP, som fått ett förhinder av den grad som inte går att lösa. Resultatet är att min reslust blivit om möjligt ännu mindre än igår, men för att se det ur ett annat perspektiv: det regnar utanför mitt fönster, prognosen för Stockholm är 4-9 grader moln och hur tråkig jag än må vara blir jag alltid glad av sol. Synd att jag denna gång kommer bära med mig miss MP:s sorg som ett moln på min himmel.

Hjälp, vad tråkig jag har blivit

Förut såg jag alltid fram emot att resa; flygplatser, främmande städer, hotellrum, dofter, smaker, människor, nattliga äventyr. Nu orkar jag inte ens resa mig upp och gå till tvättstugan.

Jag ska på en jobbresa till Wien imorgon, mitt i min Hell week. Jobbet går ut på att bo på ett av Wiens bästa hotell - i en svit - kolla in stan, utforska nattlivet samt gå på en välgörenhetsgala. Till galan kommer celebra gäster som Sharon Stone, Linda Evangelista, Markus Schenkenberg med flera med flera. Har inte riktigt kollat igenom listan, för vad är en bal på slottet?

När det vankas fest blir jag sjukt anti. Jag har inget som helst intresse i att stå i nån rökig lokal och försöka prata med människor som är så fulla att de ändå inte kommer minnas vad man säger. För att inte tala om hur trött jag blir när det börjar närma sig småtimmarna och jag omöjligt kan tänka på nåt annat än min sköna säng och min kudde. Och nästa dag vaknar man hålögd och darrig och så är halva dan förstörd. Minst.

Och gällande kändisar: jag tror att jag lätt kan sätta rekord i kändis-o-kåthet. De är vanliga människor, precis som alla andra, som har hamnat i offentlighetens ljus. Det gör inte dem till bättre människor. Inte sämre heller. Det jag menar är bara att kändisskapet inte behöver göra dem mer intressanta eller roligare än okända människor.

Summa summarum: jag är en partycracker.

Men bortsett från partyliv och gala borde jag i alla fall se fram emot att utforska Wien. Men icke. Jag ser Donau, jag ser att det finns något som ser ut att vara perfekta löpvägar längs floden - ändå blir jag inte sugen. Istället ligger jag och funderar på saker som: Hur är sängen på hotellrummet? Kommer jag lida av sömnbrist? Grötbrist? Hur är transporterna? Och skit vad jobbigt om planet är försenat. Jag borde ha packat och förberett allt för många timmar sen, men jag ids inte ens gå till tvättstugan och hänga upp tvätten.


Jag tror jag gör en att-packa-lista så länge:

Pass, pengar, p-piller. Check.
Höga klackar och den lilla svarta. Check.
Vardagskläder och träningskläder. Check.
Stödstrumpor och öronproppar. Check.

Gäsp, vad tråkig jag har blivit. Eller är det så här det är att bli gammal?

När 3 blev 5 och jag fick en blåtira

Det här handlar varken om löpning eller om Allan Webb, utan om den känsla han förmedlar här på bilden. Så kände jag igår!

Gårdagen var fylld av abstinens och överskottsenergi eftersom tisdagens matchsparring blev inställd. Det gick så långt att jag började fantisera om hur skönt det skulle vara att köra intervaller i Hammarbybacken, vilket inte kan betraktas som helt normalt då det är sjukt oskönt att springa i Hammarbybacken.

Framåt kvällen fick jag ett samtal av coach H och innan vi la på hade han övertygat mig att komma till klubben, trots att det var onsdag. På onsdagar har vi i tävlingsgruppen ingen träning. Istället har motionsgruppen grundläggande teknikträning, och grundläggande träning var det sista jag var sugen på igår. Men när coach H befaller, då lyder man - och som vanligt var det ett korrekt beslut.

Att åka till klubben utan att ha tagit mig tid till att äta middag var däremot ett dåligt beslut. Men hur skulle jag kunna veta det? Inte visste jag att jag skulle få kliva upp i ringen och gå 5 ronder sparring. Ja just det: 5 ronder sparring. Två saker är uppenbarligen fel i den meningen; onsdagsträningar består aldrig av sparring och 5 ronder går vi inte ens på tisdagar. På tisdagar går vi 3, och det är jobbigt.

Men det här var alltså dagen när 3 blev 5 och jag fick min första blåtira. Jag vet inte vem som fick störst ögon när vi fick veta att vi skulle sparras - jag eller deltagarna i motionsgruppen - men en som blev tokglad var i alla fall snabba faran T, som är en av tränarna på IF Linnéa. T är inte bara tränare, utan även en mycket rutinerad boxare. Hon har 8 års träning, 25 matcher och 2 SM-silver i bagaget, och när jag har sparrats med henne tidigare har jag inte haft en chans. Därför blev jag extra nöjd när hon bestämde sig för att göra mig sällskap i ringen.

T är nämligen bra på precis det jag behöver förbättra. Hon är expert på att slappna av och vänta ut sin motståndare, och när denne slår blockar hon direkt för att genast hitta en lucka där hon kan sätta in en kontring. Alltså: när jag går in för en attack slutar det med att jag själv blir attackerad, och eftersom hon är snabbare än mig blir det jag som missar och hon som träffar - i de allra flesta fall.

Den första ronden öppnade vi lugnt. För lugnt, så i rond 2 drog vi upp tempot. Jag koncentrerade mig på att hålla distansen och undvika att springa in i hennes slag, vilket gick rätt hyfsat, men precis som coach H sa glömde jag bort fötterna. Ett stillastående mål är mycket lättare att träffa en ett rörligt, därför ska man vara i ständig förflyttning - sida, till sida - och sen, när man bestämmer sig för att göra en attack - snabbt in, snabbt ut.

I tredje ronden försökte jag därför fokusera på fotarbetet. Upp på tå, snabba fötter, lätta ben - och genast gick det bättre. Den här ronden ska jag försöka behålla i mitt minne för den var en av de bästa jag har gjort, men sen gick det käpprätt utför.

Fjärde ronden öppnade jag med två snabba jabbar där jag lyckades slappna av och faktiskt fick in slagen. Men direkt efter det började allt gå fel. Coach H stod och ropade kloka råd: Rör på benen! Skydda dig! Stå inte kvar där! Variera slagen! Men det gick inte. Det var fan omöjligt. Jag kände mig som ett sugrör med blyfötter - mycket vikt att förflytta och absolut noll energi. Det var den där uteblivna middagen som hade tagit ut sin rätt.

Sista ronden handlade bara om att spara energi. Jabba mycket och försöka hålla snabba faran T ifrån mig. Det lyckades inte. Hon fick in det ena slaget efter det andra, vilket var kanon, för då fick jag träna på att försvara mig när det känns som värst, och dessutom fick jag min första blåtira! Ett blåmärke på vänstra ögats ögonlock, ett kärt märke som jag är mäkta stolt över, för ett märke från en strid är detsamma som ett lovebite från en kärleksakt - ett bevis på att man faktiskt har varit i hettan. Så jag säger tack T, och tack coach H - ni förgyllde verkligen min kväll!

Morgonstånd

Ja ni får ursäkta. Men nu är jag upphetsad.

Som jag tidigare bekänt är jag en träningsnörd av hög rang. En egenskap som bland annat kan yttra sig i timslånga läsningar om träning på andra träningsnördars bloggar. Min husgud i sammanhanget - Jonas Colting - driver en blogg som närmast kan beskrivas som mitt knark. Och detta knark har tagits ifrån mig i 10 dagar, 2 timmar och 26 minuter.

Det borde vara olagligt.

Därför skulle jag vilja slå ett slag för att beroendeframkallande bloggar måste klassas med varningstriangel, samt att de ansvariga bloggarna måste ansöka om semester när de önskar ta blogguppehåll. Vi bor trots allt i Sverige, har inte Socialstyrelsen något att säga till om detta?!? ;)

Men nu verkar faran vara över för denna gång och döm min lycka när min drog är tillbaka. Jag fick sån energi att jag har legat kvar i sängen i säkert två timmar och fixat en ny layout på min sida. Hoppas ni gillar den! Nu ska jag ta min morgonsil. På återseende!

"Du gillar visst deadlines"

Vad vore ett lopp utan ett mål?

Visst är det skönt att vakna på morgonen och kunna ta dagen som den kommer. Åka till kontoret utan krav på att prestera. Gå till träningen utan att behöva briljera. Ge sig ut på stan och bara flanera. Men hur vore ett liv där man aldrig behöver leverera?

För mig vore ett sånt liv som att springa ett lopp som saknade mål. Som att springa ett lopp där det inte spelade någon roll var jag började eller slutade. Där det inte spelade någon roll om jag sprang, gick eller stod stilla. Där det inte gjorde någon skillnad om jag gav allt eller gav upp. Hur skulle jag överhuvudtaget kunna motivera mig att delta i ett sådant lopp?

Ett sådant lopp skulle vara som ett liv där man vaknar och vet att man lika gärna kan somna om. Som ett liv där det inte finns någon som förväntar sig något eller efterfrågar dina tjänster. Som ett liv där det inte finns någon som gör upp målsättningar eller ställer krav, där ingen noterar varken framsteg eller bakslag.

I mitt liv finns det en någon och den någon är jag. Jag vaknar med en plan och somnar med en utvärdering, jag analyserar och omvärderar, och när jag äntligen springer i mål finner jag min motivation och min mening. Men det är inte bara då - det är minst lika mycket på vägen dit. Det är när stressen driver på, när klockan tickar, när nedräkningen har börjat och allting flyter på - det är då jag finner glädje och lycka. Så visst hade min fd kollega rätt när han avbröt min klagolåt och hävdade: "Du gillar visst deadlines." Jag älskar deadlines och nu ska jag göra mer kaffe - målet hägrar!

Väck den björn som sover

Ok, bara så vi har rett ut en sak från början: Idag har jag abstinens.

Hell week börjar tära. Status just nu: koffeindosen uppskruvad, träningsdosen nedskruvad; det behövs ingen kvantfysik för att räkna ut hur det slutar. Utan rutiner lurar kaos runt varje hörn; jag tappar alla koncept och säger som Baloo - stånga mig, sparka mig, bit mig, gööööör någonting - för idag vill jag bara vara busig! Men det blir inget av med det. Det som blir av är att jag åker till kontoret och sitter där tills det blir kväll. Tills det som måste göras är gjort, tills min lust troligen kvävts av leda, och om det händer - vad du än gör - väck mig snälla för det sista jag behöver lägga tid på just nu är att sova. Vem sa att jag har abstinens?