Ultra i 4:11-tempo

Igår: Duracell-Daniel höll snabbare tempo på ultran än jag gjorde kring Årstaviken.

Daniel Nilsson vann gårdagens Lidingöultra på 3:29:12. Det motsvarar ett snittempo på 4:11 min/km. Jag vet att det finns löpare som kan springa 50k snabbare än så, men siffrorna räcker bra för att jag ska bli sjukligt fascinerad.

Igår impulssprang jag min vanliga runda kring viken. Inspirerad av det fina vädret drog jag iväg direkt i full spetta och första kilometern gick på 4:28.

Den flacka delen förbi Tanto var packad med folk som glassade i solen, och jag kände mig riktigt nöjd med mig själv som sprang. Jag skulle ju också slappa. Sen. Men det känns ju så mycket bättre att göra det efter någon form av plågeri.

Jag var inte lika nöjd med att behöva kryssa mellan alla människor, men jag klockade den andra kilometern på 4:33 så det var ju helt ok ändå. Backen upp till Hornstull och Liljeholmsbron sackade mig som vanligt och tredje kilometertiden blev 5:11. Efter lite vatten och rusch nerför trapporna var jag över på andra sidan och där väntar skogen - och backarna.

Det kändes ändå som jag hade rätt bra klipp i benen. Jag fokuserade på att trycka på uppför och slappna av nedför, och tiderna på de kuperade kilometrarna blev 4:48, 4:37 och 4:45.

Sen återstod de 1,7 kilometrarna från Eriksdalsbadet och hem. Bara att dra på och det slutade på 4:29 respektive 3:04 för sista 700-hundringen. Totalt blev det 7,7 km på 35:57 och det är drygt 1 minut snabbare än sist, tjohoo!

Mitt snittempo för dagen var 4:41, och jag vet att jag inte skulle kunna hålla det någon längre sträcka. Men Daniel, han sprang som en Duracell och snittade 4:11, på en ultra! Kommer jag någonsin komma i närheten av det? Jag tvivlar.

Nåja, bästa ultratjejen var lite långsammare. Det var Jennie Karlsson och hon sprang på 4:31:54. Alltså 5:26-tempo. Det klarar jag att hålla på mina långpass, men de är aldrig längre än 3 mil och på 5 mil skulle det aldrig gå. 3 mil är smärta! 5 mil vill jag inte ens tänka på.

Idag blir det paddling och boxning medan mina Nimbus vilar upp sig på balkongen. Söndagar = hur mycket tid jag vill till träning. I love!