Update - 3750 meter helvete och ont i arslet

Igår: träning och trevligt fredagssocialiserande. Idag: plågsam smärta från bakre delen av de nedre regionerna.

Men låt mig först berätta den utlovade historien om torsdagens helveteslöpning. Efter 60 minuters paddling och 90 minuters boxning var det dags att "springa 5 varv runt huset". Huset som coach H syftar på är inget hus. Det är ett kvarter. Som ligger bakom Mosebacke torg.

Ni som känner till Mosebacke vet att det är ett torg som ligger på en höjd. Varvet "runt huset" är 750 meter långt. Det börjar med en raksträcka på gatusten som fortsätter i en kort nedförsbacke. Därefter följer en vinkelrät vänstersväng där underlaget övergår i kullersten. Kullerstensvägen börjar med ett svagt uppförslut som stegrar tills man når helvetestrappan. När man har tagit sig uppför helvetestrappan har man avverkat 74 höjdmetrar. Efter det följer en kort raksträcka och en trappa som leder ner till torget. Sedan avslutas varvet med en nedförsbacke som för tillfället bjuder på en bonus i form av ett vägbygge.

När jag fick veta att 5 varv skulle avverkas på denna bana hade jag tränat i 2,5 timme. Jag var hungrig. Och törstig. Jag dröp av svett. Och jag tänkte: Ok, jag kan inte bli mycket tröttare än så här, nu knyter jag på mig mina Mizunos och går ut och ger den där helvetestrappan sitt livs match.

Mitt inre överläggande gjorde att jag startade sist av alla och när jag kom ut på första rakan var den tom. Jag drog iväg, T6:an visade på någonting mellan 3 och 4 min/km-fart. Benen kändes som gelé och märkligt nog var det en skön känsla. Jag hade bra rytm i andningen och tänkte; benen får väl rulla på, så följer jag med.

När jag nådde foten av helvetestrappan såg jag mina klubbkamrater plåga sig uppåt. En hade börjat gå. Nu du din trappjävel, tänkte jag, ös du på med din mjölksyra, mig knäcker du inte. Sen klippte jag iväg med benen, tog två trappsteg i taget, sprang förbi allihopa, segade mig uppför den sista biten, ut på den lilla rakan, nedför trappen, krånglade mig förbi vägbygget - och så var första varvet avklarat.

Det andra varvet kändes som det första, jag sprang på, jag hade fortfarande tryck i steget, jag höll ungefär samma tempo uppför trapphelvetet. Det tredje varvet började också bra, men direkt efter vänstersvängen började det gå tungt. Skulle jag bli knäckt redan i kullerstensbacken? Aldrig i livet, tänkte jag, jag har sprungit hälften och jag kan inte ha mer än 10 minuter kvar, vad är det i en livsrymd? Jag stångade mig uppför trappen. Nu hatade jag den verkligen. Det var som en krigshandling, men upp kom jag.

Nu återstod två varv. Det fjärde varvet gick saktare, hur sakta vet jag inte, jag orkade inte kolla på klockan. Benen gjorde ont, det kändes som om jag spände mig och bromsade upp steget. Försökte slappna av. Det gick bättre. Rundade kröken, fortsatte på kullerstenen, fram till trappan. Och sedan hände något märkligt. Jag tror att vi blev vänner där och då, jag och helvetestrappan. Vad bra att du är här, tänkte jag, då slipper jag halka på gräset här i backen, nu kan du hjälpa mig upp istället. Två steg i taget, vänster fot upp, höger följer efter, upprepa proceduren - uppe.

Ett varv kvar, och när jag kom ut på det femte varvets raksträcka kände jag att kroppen inte alls var med på detta. Men så fan heller, att den skulle besegra mig nu. Gnäll på du, men framåt ska du. Jag bestämde mig för att straffa kroppen lite genom att öka farten och jag hörde mig själv skrika rakt ut. Jag fortsatte springa en bit skrikandes ut min ilska - sen gick det bättre. Trappan låg där och väntade, ledde mig uppför backen, jag sket fullständigt i att försöka spara någon som helst kraft - nu var jag snart framme.

Jag kom upp, jag kom ner på torget igen, förbi vägbygget, kikade på klockan; den närmade sig 18 minuter. Aldrig att jag låter dig ticka förbi 18, tänkte jag. Lutade mig framåt, spurtade - och nådde dörren in till klubblokalen på 18 minuter blankt. Halsen var alldeles sträv, lungorna brann, svetten sprutade; jag mådde sjukt bra. När jag kollade loggen hade jag snittat 165 i puls, 4:48 min/km i fart, avverkat 3750 meter och blivit vän med trappan från helvetet; en bra uppstart på min Training Week som jag firade med ett bröst- och bicepspass i gymmet.

Det var alltså historien om torsdagens löpning. Igår boxades det och paddlades och socialiserades. Idag ska det paddlas och springas och jubileumsfiras. Och för övrigt anser jag att man aldrig bör glömma sitt glidmedel.