Dedicated to Lill-Kötta

En händelserik helg där en mängd saker utfördes, men där allt hamnade i skuggan av en man: Lill-Kötta.

Jag vet inte vem Lill-Kötta är. Jag vet inte hur han ser ut eller hur gammal han är. Jag har inte ens några bevis för att han finns. Men allt det där är sekundärt. Det primära är det här.

Det räcker att läsa det där för att veta att man gillar Lill-Kötta. Man känner att LK är en kille som man skulle trivas med. Man längtar liksom efter LK trots att man aldrig har träffat honom.

Givetvis började jag göra efterforskningar redan på fredagskvällen när jag läste texten, men jag fick inga tillfredsställande svar. Café R hävdade bestämt att "Lill-Kötta, det måste vara du", och även om det var smickrande så är det tyvärr inte korrekt. Jag mäter inte 1,90 över jorden och jag väger inte 100 kilo. Jag springer inte milen (inklusive stämpling av kontroller) på 35 minuter, bänkar 140 kilo och gör 24 chins. Dessutom har jag aldrig sagt att jag föredrar Försvarsmaktens skidor Vita blixten framför andra "eftersom kolfiber blir så sprött under 40 minus".

På lördagsmorgonen berättade jag givetvis om Lill-Kötta för triathlon B, multi J och coach J under vår bilfärd till en nordlig förort. Väl på plats stod det givet att LK skulle bli det stora ämnet för dagen. B började med att köra en uppvisningstävling i triathlon och kom in som fjärde man, några minuter efter vinnaren Ted Ås. På andra plats kom Andreas Wiberg (svensk mästare 2005), påhejad av syrran och olympiern Pernilla Wiberg. Vad hade LK tyckt om tävlingen? En bättre fråga är om han ens skulle definiera en timmes förflyttning på rensopade och utmarkerade banor som träning.

Under samma tidsrymd sprang jag och coach J ett eget 80-minutersrace i den intilligande skogen. Det blev ett orienteringspass där vi var rörande överens om att det alltid är bäst att kötta loss i kompassriktningen, istället för att springa runt på stigar. Lyckligtvis prickade vi in både sankmark, en klippbrant och svårgenomtränglig barrskogg. Om LK hade varit med hade han givetvis inte böjt undan grenar som annars skulle ha sopat honom i ansiktet, såsom jag gjorde, och han hade definitivt inte gått upp för den där klippbranten.

När B var klar bestämde han sig för att ett lämpligt avslut på tävlingen skulle vara att cykla hem tillsammans med multi J. J himself, som befinner sig i ett maniskt tillstånd av overreach, föreslog genast att de kunde köra en liten omväg, som skulle göra sträckan 8 mil istället för 4. Förmodligen det enda beslut som LK skulle ha gillat den här dagen.

Coach J och jag blev därmed förpassade till bilen och bestämde oss för att styra mot kajakbryggan. Ett 80-minuterspass på fjärden blev det och totalt landade lördagen på 2 timmar och 40 minuter för vår del. Med tanke på den låga intensiteten på paddlingen (73%) hade LK troligen betraktat den som nedvarvning.

Dagen avslutades i en återsamling där vi lyckades hälla i oss tre öl var utan att somna, trots att klockan var efter tio. Givetvis pratade vi hela tiden om - Lill-Kötta. När kvällen var slut hade jag fått ett nytt smeknamn: Stor-Kötta. Dricker LK öl? Jag tror att han gör det, men att han kanske inte snackar så mycket samtidigt.

Söndagsmorgonen började med cykelfärd med B till tävlingsområdet för SM i triathlon. När Coach J anslöt frågade han inte vem som ledde tävlingen. Inte eller hur det gick för Colting och grabbarna. Det han frågade var: "Har du fått reda på något mer om Lill-Kötta?" Vid det här laget står det klart att LK upphöjts till en ikon, liksom övermänsklig och troligen med härstamning från en annan planet.

Lite aktivitet blev det även denna dag för mig och coach J. En stökig paddling till idylliska Lillsjön på 1 timme 40 minuter, direkt följd av löpning tur och retur Rålis-Slussen på 30 minuter blankt. Därefter fick coach J lust att göra en lite kvällstur på sin cykel. När J talar om cykling och en liten tur så vet man att det inte avser något som vanliga människor skulle avse. I detta fall innebar det att per omgående hoppa upp på bajken och trampa ut till Mälaröarna på en liten tripp om 2 timmar och 30 minuter. Ett cykeplpass där jag hade äran att titta in i J:s ryggtavla under 99% av tiden (jag försökte rycka en gång men J gjorde processen kort genom att ödmjukt fråga om det var ok att han la sig framför en liten stund). Att jag valde att stanna halvvägs för att köpa och sedan trycka i mig en Snickers - stillastående - var något som LK troligen uppskattat ännu mindre än vad J gjorde (J tyckte att det var rent utav oanständigt).

Inräknat cyklingen fram och tillbaka till hemmet bjöd söndagen på ett 5-timmarspass rätt och slätt. Möjligtvis hade LK accepterat det hela som någon form av träning.