Då kommer jag vara fullfjädrad fakir när den här veckan är slut.
Smärtboosten började i måndags, då jag sömnlös, och med en av stela muskler totalfixerad nacke, raglade jag in till naprapat O.Efter en behandling med nålar, knäckning och fingrar som utan nåd trycktes in i bröstkorgen och orsakade en fantastisk mängd smärta, blev jag hemskickad med orden: Om du ringer mig om en timme och frågar om det verkligen ska göra så här ont - då kommer jag att svara ja.
Natten till tisdag blev en upprepning av den innan: smärtdimma, Citodonknaprande och immobilitet. När jag vaknade hittade jag ett stort blåmärke under min vänstra axel. Hade jag fått någon hemsk blödning? När jag visade mitt märke för O lugnade han mig leende med svaret: Ja jag klämde ju lite på dig igår, det där är en bonus. Därefter följde mer knäckning och nålar som brutalt spetsade handflatorna.
Om det stämmer så som O påstår - att han var indian i ett tidigare liv - låter jag var osagt. Men att han kan fördriva ont med ont, det kan jag skriva under på. På två dagar tog vi oss från likkistanivå (smärtnivå 10: krypa ner i likkista som enda möjliga quickfix) till whiskynivå (smärtnivå 7: kan uthärdas med hjälp av starka droger).
Och när jag traskade in hos O idag hade jag kommit ännu lägre ner på skalan. Stolt rörde jag på huvudet; fram och tillbaka, upp och ner, sida till sida. Titta, jag är botad! tyckte jag, och bad honom kaxigt att: döda det sista. Tänkte: det är ju bara lite onda muskler kvar, det här kan inte bli så farligt.
Eller hur.
När O svarade: Ok, då kan vi börja behandla ordentligt, och bad mig lägga mig på mage på britsen, utan att ens antyda något om några nålar, började jag ana oråd. Sedan följde inom några få minuter en fullständig knäckning av alla tänkbara kotor ur alla tänkbara vinklar; ritsch ratsch - knyt händerna, andas in, andas ut, vänd på sida, vänd på rygg; samt en triggerpunkts- massage utförd med armbågar och knogar som hade fått Ara Abrahamian att gråtandes ropa efter mamma.
Själv hotade jag med stryk - men det hjälpte inte. Det var bara att underkasta sig tills de förlösande orden kom: Ok, det får räcka för idag. Sedan återstod att försöka släpa sig upp i stående position, samt köra hem - jag fick ta i med båda händerna för att kunna växla.
Inlägg
13 kommentarer:
I mina mörkaste stunder hos naprapat-O så har jag kommit till insikten att den som tillfogat mig den där /"&%¤#/ smärtan är jag själv... Jag känner igen vartenda ord, känner igen varenda sekund av smärta och jag ser hans väldigt stora leende när han plågat dig nästan till tårar. Men han är guld värd och du är snart fit-for-fight igen :-)
Jisses
pEAK
Det låter ju helt brutalt... Är det en smärta som senare ebbar ut i ett "skönt" endorfinrus, eller är det bara ren och skär smärta från helvetet?
Åh, det låter som att naprapat O skulle vara rätt person att ta sig an min stackars rygg... Har han något längre namn - och finns han på någon särskild plats?
karin: det där är ju iofs helt sant. och visst är han fantastisk. värd sin vikt i guld!
peak: ja precis: jisses.
benet: ebbar ut? skönt? endorfinrus? det gör fan ont fortfarande!!! nej nej, här snackar vi om ren och skär helvetessmärta, från start till stop.
anonym: maila mig så får du hans nummer! gad_media@hotmail.com
Med tanke på att hela din kropp är helt mörbultat kan jag bara i min vildaste fantasi försöka sätta mig in i känslan. Jag har so far bara blivit behandlad för ond ländrygg (ryggskott) och misshandlad sätesmuskel samtidigt, det var Voltaren/Alvedon (vågade inte Citodon) och 4 dagars helvete. Jag lider lite med dig, men inte fullt ut - för som Karin säger: självförvållat. Jag tror att du övar smärttröskeln, skjut fram smärtan och säg - det blir värre nästa gång.
Jag vill inte längre vara Magda Gad. Nej. Det vill jag inte.
mia: tack för det lilla medlidandet :-) i övrigt har du rätt - jag får stå ut, och skylla mig själv
sofy: var glad - du slipper! blir svårare för mig, haha
Usch vad jag lät elak - det var inte meningen. Fast smärta kan vara "skönt" ibland.
mia: äsch, inte var du elak inte! skönt, nej - inte under O:s händer. men vem vet - kanske är jag en färdigskolad sadomaschosist när detta är över ;-)
Va, har ni samma naprapat du och Karin? Coolt. Det slår mig nu att min naprapat också heter O. Han är helt fantastisk. Fast han har hittills aldrig gjort mig riktigt illa.
Någon som har mer njutning av smärta måste vara svårt att hitta. Skulle vara någon av dina "träningsvänner" i så fall. Men det kanske är en del av umgänget? Vem har mest ont? kanske är det en typ av kärlek? eller ett sätt att få kärlek? Love
fredrika: då är det garanterat inte samma O som min och karins :-)
anonym: gränsen är fin mellan hat och kärlek och mellan smärta och njutning ;-)
Skicka en kommentar