Varför tror ni att det är så lätt?

Ni får ursäkta användandet av ni i rubriken. Kanske vill jag provocera. Kanske riktar jag mig till någon slags allmänhet.

Troligen är det en kombination, troligtvis beror det på att jag känner mig frustrerad. Vanligtvis brukar jag inte ta upp sådana här ämnen (om jag skulle gå in för att försvara min sport skulle jag inte hinna träna) men nu kan jag inte hålla mig längre.

Frågan som jag vill ha svar på lyder: Varför tror ni att det är så lätt att knocka någon?

Jag har gått och tänkt på den där frågan ett längre tag, men efter att ha läst DN häromdan, där det fanns en synnerligen dum intervju med svenska MMA-stjärnan David Bielkheden, har frågan bubblat upp till ytan. (Bara rubriken får en att baxna, när läste man senast att Therese Alshammar faktiskt inte simmar när hon är ute och festar?) Förutom de vanliga fördomsfulla frågorna om våld, krogslagsmål och kriminalitet, undrar journalisten hur det känns att bli knockad.

Flertalet som är emot boxning brukar uttrycka att det är moraliskt förkastligt att delta i något "som går ut på att slå ner någon annan". Under hela den tid då jag har varit aktiv boxare har jag aldrig bevittnat en nerslagning (en knockout), och det beror inte på att jag inte varit i skarpa lägen - jag har under majoriteten av tiden boxats i en stor elitgrupp, där både landslagsboxare och världsmästare sparrar varje vecka.

Faktum är att boxning inte ens går ut på att slå ner någon annan. Boxning (jag talar om amatörboxning nu) går ut på att "träffa utan att bli träffad", dvs få in så många poäng som möjligt. Poäng får man när man träffar motståndaren; man får inga extra poäng om slaget är hårt eller om slaget leder till en nerslagning.

Därför lär man sig inte att "slå ner folk". Man lär sig att skydda sig själv, att finta, att med olika tekniker försöka få in en träff på den andra. Notera ordet försöka. Här kommer vi nämligen in på det andra missförståndet: att det skulle vara lätt att träffa motståndaren, att slagen på något märkligt sätt skulle gå in hela tiden.

Folk verkar tro att man kan stå och slå på en annan boxare, precis som man kan stå och mata in slag på en säck. Det verkar som man inte har förstått att boxning handlar om två människor som är i rörelse, som håller upp en guard, som duckar, och som själva riskerar att bli träffade så fort de går in på den andres slagdistans.

Man kan alltså inte bara rusa in mot motståndaren och slå, då blir man själv träffad. Man måste röra sig fram och tillbaka, leta tillfällen, vara smart, vara snabb, vara varierande och inte avslöja sina avsikter. Det är ett mentalt spel lika mycket som ett fysiskt, den sport jag kan komma närmast i jämförelse rent taktikmässigt är schack. Därför blir jag överlycklig när jag lyckas få in en bra träff, det är som att ha gjort ett genidrag på brädet.

Av dessa anledningar blir jag alltid lika stum av förvåning när jag pratar med folk om min sport. Exempelvis har följande dialoger utspelat sig helt nyligen:

- Hur gick det på matchsparringen?
- Det gick bra.
- Jaha, knockade du henne?

Ehhhh... nej.

Eller:

- Usch hon var jobbig att möta, hon styrde hela tiden och jag blev helt slut, trots att jag har bättre kondition.
- Jaha, men varför knockade du henne inte bara då?

Ja just det, vad dum jag var som inte tänkte på det...

Tanken på att jag skulle knocka någon är totalt overklig. Jag tror att chansen att jag skulle knocka någon är lika stor som att jag skulle gå ut på löparbanan och springa milen på under 40 minuter. Eller nej förresten, jag tror att chansen är större att jag skulle springa milen under 40, det ser jag till och med som en möjlighet, om jag gav mig fan på det.

Det är mycket svårare att ge sig fan på att man ska knocka någon. Man måste slå snabbt och explosivt, vara träffsäker och slå på rätt ställe i rätt vinkel. Vissa säger att det inte ens går att lära sig att knocka någon, de säger att knockout- förmågan är något man föds med. Att man måste ha begåvats med ett visst klipp i slaget, och ett visst öga för att se det exakt rätta tillfället att slå.

Jag vet inte om det någonsin kommer hända mig att jag knockar någon, eller att jag själv blir knockad. När det gäller David Bielkheden så har han levt kampsport i snart två decennier, tävlat sedan yngre tonåren och är numera professionell fighter. Vad han svarade på journalistens fråga om hur det känns att bli knockad? Han har aldrig blivit knockad.