Saker som gör att man springer in i en tjockis

Det finns två saker som jag inte förstår:
1) Människor som står i vägen när man kommer springandes på trottoaren.
2) Människor som står still när man kommer trampandes på cykelbanan.

När jag var i Åre för snart ett år sedan hade jag mitt livs bästa cykling. Jag och coach J cyklade upp och ner för hisnande fjällvägar. Vi hade utsikt över Åresjön och snötäckta fjäll. Det var varmt med en lätt bris. Och vi mötte inte en enda människa.

Den där cykelturen har blivit ett mentalt minnesmärke för mig. Ett minne som jag tar fram när jag behöver finna trygghet och styrka. Det räcker att jag blundar och tänker på den känsla jag hade då - sen ler jag och känner hur jag fylls av lugn, och av ro.

Annat är det dagligdags här hemma i Stockholm. Här kan cyklingen vara ett rent krig. Och då menar jag inte för att det är backigt och tungt och kan orsaka bensmärta, utan för den frustration som det innebär att ständigt hålla på att cykla på någon.

Senast idag har jag nästan cyklat på ett oräkneligt antal människor. Jag har cyklat på motionsstigar och cykelbanor. Och det märkliga är hur folk reagerar när de står still och man kommer emot dem på en cykelbana.

Först reagerar de inte alls. Vilket är lite skrämmande då jag inte har någon ringklocka - man bygger inte en cykel av aluminium och karbon för att sedan vikta ned den med en klocka - istället får jag skrika: ursäkta! Ursäkta, ursäkta, ursäkta! Och när man skrikit riktigt högt vänder de sig mot en och glor.

Det är som om de tänker i flera steg, och i ultrarapid: någon skriker - det är visst en cyklist - som kommer emot mig - och här står jag - och oj det är visst en cykelbana - nu är cykeln nära - jag kanske borde flytta på mig - ska det bli till höger - eller till vänster - åh vad jobbigt att behöva röra på sig - ok jag tar ett steg åt sidan - och där höll jag precis på att bli överkörd - jävla cyklist!

Och samma fenomen händer när man är ute och springer. För ett tag sedan när jag var ute och sprang långpass, såg jag en tjock man som höll på att korsa trottoaren framför mig. Han kom utifrån gatan och skulle gå in på en pizzeria. Mannen lunkade fram, men jag beräknade att han precis skulle hinna in och förbi mig bara han behöll samma takt.

Men det gjorde han inte. Han hörde mig och stannade upp och blev som förstenad, precis när jag hade nåt fram till det ställe där han befann sig. Det hela resulterade i att jag sprang in i honom, och på ren reflex skjöt jag ut min vänsterhand, i ett försök att skydda mig från hans enorma kroppshydda.

Det slutade alltså med att tjockisen fick en rak vänster på sin axel, och jag vet inte vad i den här historien som är värst - att vara ute och förbättra sin uthållighet på långpass och springa in i en tjockis, eller att vara ute och förbättra sin fetma på en pizzeria och bli träffad av en boxare som springer - men i framtiden kommer jag i alla fall att hålla mig till bilvägar, och drömma mig bort till minnet av ödsliga fjällstigar.