Gårdagens träning: ännu ett bevis för att man aldrig ska lyssna på kroppen

Min kropp har varit lite gnällig. Min dygnsrytm har rubbats av all värme och ljus. Jag somnar inte i tid, men jag vaknar i tid. Så kroppen har gnällt på, och jag har haft lite svårt att få tyst på den, tills igår - då jag straffade den med 3,5 timmes hård träning och 10 varv i helvetestrappan.

Natten till igår somnade jag vid 2 och vaknade 6. Det är hälften av den sömn jag behöver. Jag ville somna om. Jag ville inte träna. Jag försökte till och med hitta en anledning för att slingra mig ur. Vilket var lönlöst. Jag var ju ansvarig för passet.

Efter en latte på trippel espresso och en näve nötblandning med russin var det bara att ge sig iväg till Linnéa. Järngänget var på plats, i full gång med uppvärmningen, vilket alltid gör mig glad, och idag blev jag extra glad då jag såg att två nya offer var där.

Alla fick varsin tennisboll, sedan började vi med teknikträning varvad med fys. Ökade sedan med pulshöjande parövningar där en av nyförmågorna blev svimfärdig av armhävningsupphopp - yippie! - och därefter var det time for sparring.

Det blev några riktigt sköna ronder mot ettriga C, björnen J och en av nyförmågorna som visade sig vara en vänsterhänt före detta taekwondo-nisse med explosiv högersving mot kropp - kul!

Efter avslutande fys och gemensam frukost var jag både pigg och nöjd. En känsla som höll i sig hela förmiddagen på kontoret, tills efter lunch, då det kändes som om någon slagit mig med något hårt i huvudet och satt på mig en blykeps. Hur eller om jag lyckades hålla mig vaken under eftermiddagen vet jag inte, men när jag kom hem 16.15 somnade jag i alla fall direkt, bara för att vakna i en dregelpöl 20 minuter senare - och om jag hade svårt att komma iväg till morgonträningen så var det ingenting emot hur svårt det var att komma iväg till kvällsträningen.

Jag hann varken koffeindopa mig eller äta, och när jag raglade ur jeepen framför Linnéa några minuter efter 17 formligen skrek kroppen. Den skällde ut mig med okvädningsord, den ville ha all möjlig lyx som jag inte tänkte ge den, den var till och med så fräck att den inte gav mig något som helst tecken på att den var beredd att varken utstå smärta eller prestera.

Men tillsammans med coach H lyckades jag straffa den - rejält. Vi skippade den på schemat anstående styrketräningen och drog istället iväg och körde utomhusträning med fys och sparring. Jag fick lite konstiga blickar av folk på gatan under uppvärmningsjoggen. Har de aldrig sett en brud springa i linne och hotpants tidigare, med boxningslindor hängande som ett halsband kring nacken, med tandskydd i högerhanden och med huvudskydd på skallen?

Framme vid skolgården intog vi fotbollsplanen och avverkade 12 ronder uppgiftssparring, varav två ronder fri sparring. Därefter körde vi skugg varvad med spänsthopp och fys, och efter 90 minuters träning var det dags att jogga tillbaka. Vid det här laget hade kroppen gett med sig för länge sen. Den var besegrad, nu var det mitt psyke och endorfinerna som bestämde, och det gick väl som vanligt när det är de som får bestämma.

Redan när coach H anla en finurlig min och sa: "Vi ses vid helvetestrappan", kände jag en spänning byggas upp i kroppen. Tänk om det skulle bli backträning i trappjäveln - hoppas, hoppas, hoppas! - tänkte jag och jag kände hur det började pirra av förväntan i benen.

Direkt när jag kom fram tog jag tag i coach H med båda armarna bakifrån, lyfte upp honom och frågade: "Ska vi springa upp och ner 10 gånger nu?" Han dröjde med svaret tills alla var på plats, sedan bekräftade han min misstanke - yes! Märkligt nog var jag den enda som hoppade upp och ner och skrek ut min glädje, kanske hade de andra missförstått uppgiften? De såg ut som om någon hade dött, när det enda som vankades var lite hederlig backträning.

Vi fick ställa upp på ett led efter viktordning med lättast först, och jag hamnade sist av tjejerna framför de tre tyngsta killarna. Coach H började släppa iväg de lättaste med Rambo i spetsen, och när det var min tur stod jag och stampade som en häst. Jag kände hur benen förberedde sig på att trycka mig uppför trappan, ett steg i taget enligt instruktion, och coach H som kände detta bestämde sig för att hålla mig tillbaka några sekunder extra.

Sedan släppte han äntligen taget och äntligen fick jag springa uppför helvetestrappan. Den blev ju min vän för ett tag sedan, och det var utan fruktan som jag tog första varvet i full fart. Andra och tredje varvet kändes värst, sedan var det som att mjölksyran släppte taget och förvandlade stockarna till mjuka pinnar som man fick pinna på med upp och ned för trappstegen.

Jag fokuserade hela tiden på att det bara var 10 varv som skulle springas. Det är faktiskt inte så mycket om man tänker att ett varv inte ens tar en minut. Det är kort lidande på en livsrymd. Alla andra tankar är det bara att stänga av, och det funkade. På fjärde varvet hade jag sprungit förbi alla mellanviktare, sedan varvade jag två, och när de tio varven var klara var jag så gott som ikapp lättviktarna.

Benen brann, svetten sprutade och vi tog en sista sjukt jobbig spurt tillbaka till klubben. Den var faktiskt jobbigare än alla varven i trappan, och det var väldigt skönt att få komma in, svalka av sig, varva ner. Sedan ville jag ändå ha lite till, så det blev några set i bänkpressen före hemgång.

Väl hemma och i säng slöt vi fred, kroppen och jag, och jag tror faktiskt att den var lika nöjd som jag - den belönade mig med en hel natts superwomansömn, och idag spinner den nöjt. Det enda jag är lite missnöjd med är väl att den inte har träningsvärk, men det är väl inget som inte kvällens pass kan råda bot på?