Min marathondag del 2: K1-porr och den dröm som jag vill leva

När det gäller min boxning har jag en tydlig målbild. Nämligen denna. Ibland måste jag läsa den där historien för att påminna mig själv om mitt mål. Ibland blir jag påmind ändå. Som igår. När jag får se andra människor leva min dröm.

Igår var det nämligen K1-gala på Hovet. En tillställning som följde det typiska mönstret för dylika tillställningar. På läktaren: okända fighters och wannabeefighters. Vid ringside: kända fighters och flickvänner till fighters. De senare inte sällan långsmala, blonda saker på höga klackar med mycket hår. Jag har faktiskt en teori om det där med håret: i ringen vinner den med störst fightinghjärta, i ringside vinner den med mest löshår en fighter.

Vid ringside återfanns även den obligatoriska kändisskaran, som för dagen bestod av bland andra Doreen Månsson (snygg), Adam Alsing (tjock), Musse Hasselvall (duktig). Själv satt jag bredvid ettriga C på samma rad som fightern R, som vann en grym MMA-match för inte så länge sen. R är inte bara en duktig fighter, han är sjukt rolig också, och vi kom snabbt in i ett "heja på vår favoritfighter"-system. Systemet gick ut på att vråla: Han blöder, bryt matchen! så fort som motståndaren gav minsta antydan till blödning. När favoriten däremot höll på att blöda ner både sig själv och hela canvasen vrålade vi: Kör på, det är bara lite blod här och där!

Förutom att vråla var jag mest i extas hela tiden. Då och då gick jag fram till ringen för att kunna höra träffarna och se svetten spruta. Matcherna hade högt tempo, det kom slag och sparkar från alla håll, ett ögonbryn sprack rejält, ett öga blev igenmurat, två killar fick påhälsning av John Blund och sen var det natti natti. Våld, tycker någon. Imponerande elitidrott, tycker jag. Men kanske måste man själv ha provat något liknande för att veta vad som krävs, och därmed bli fascinerad av det.

Själv blir jag så fascinerad att jag ryser och får gåshud; ungefär samma inverkan som om jag skulle bevittna en bra liveporrfilm. När stenhårda Jocke och vinnaren Markus skulle gå upp i ringen och göra upp i semifinal var jag i extas. Andra höjdpunkter var: Tidigare mellanviktsvärldsmästaren i boxning, victory Virgil (på bilden) som behandlade danske biffen Ole som en säck. Lilla Thailändaren som tog VM-titeln i Muay Thai mot långe Ryssen. Och självklart superfighten mellan Pernilla Johansson och Nong Toom.

Pernilla är obesegrad världsmästare i thaiboxning på både amatör-VM och proffs-VM. Hon är stark, hon har pannben, hon har hjärta - hon är fantastisk. Nong Toom har smeknamnet Beautiful Boxer. Hon är en vacker kvinna med slank kropp och långt glansigt hår, som slog ner varenda fighter på Lumpini stadium i Bangkok när hon var man. Efter sitt könsbyte har hon haft svårt att hitta en motståndare, men modiga Pernilla ställde genast upp när hon blev tillfrågad. Tyvärr blev hon besegrad av vackra Nong, men Pernilla gjorde ett mycket bra försök. Hon var så nervös att hon glömde tandskyddet i första ronden, ändå krigade hon max i alla tre ronder, och domarbeslutet var ett split decision.

Det är när jag ser sådan här fighting spirit som jag påminns om mitt mål. Det är när jag ser de som ska fightas defilera; hur de kommer upp ur ett rökmoln, skrider fram på den röda mattan, kliver in i ringen; som jag vet vad jag vill göra. Jag hör musiken som dunkar. Ser supportteamet som kommer efter. Jag lever mig in i hur ångestframkallande det måste vara att göra en sådan entré, inför förhoppningsfull publik, på en arena som Hovet. Det måste vara hemskt, och helt jävla underbart. Och trots att jag blir toknervös bara av tanken vet jag att just det - det är min dröm, och det är egentligen den enda drömmen som jag vill leva.

Andra bloggar om K1, Nong Toom, Pernilla Johansson, Thaiboxning, Muay Thai, Boxning