Idag står jag knappt ut med mig själv

Ni vet vad man brukar säga om kvinnor som föder barn och män som är förkylda?

Jag är som en sån där man idag. Jag fullkomligt vältrar mig i självömkan och är hämningslöst gnällig.

Det är så oerhört irriterande att ligga däckad och veta att inget hjälper. Har man halsfluss kan man i alla fall ta antibiotika. Vad kan man göra nu? Tugga på en ingefära och bida tid.

Hela skallen är omtäcknad. Jag kan inte tänka. Det är som om all hjärnsubstans blivit utbytt av snor. Halsen har gjort sitt bästa för att stänga av all tillförsel av livsnödvändiga substanser såsom syre, näring och vätska. Musklerna har gett upp. De ligger helt slappa och ger ifrån sig en dov och kontinuerlig smärta. Näsan är trasigare än efter 12 ronder sparring och ögonen rinner som på en professionell gråterska.

Jag kan liksom inte bara ligga och acceptera eländet och härda ut. Det är inte som att fortsätta springa fastän lungorna brinner. Som att fortsätta cykla fast det känns som om låren går sönder. Som att fortsätta slå fast det känns som om armarna ska sprängas av mjölksyra. Det gör i alla fall nytta. Det här bara är... meningslöst.

Det enda som är bra idag är att jag har isolerat mig från all mänsklig samvaro. Jag kan bara komma på en sak som skulle vara värre än att vara jag just nu - att vara någon som skulle behöva stå ut med mitt gnäll.