Att gå ut.
I lördags fick jag för mig att jag skulle gå ut. Jag såg framför mig hur jag skulle sitta i baren, lojt ackompanjerad till loungemusik, sippandes på en iskall Cidré, sjunkandes allt djupare ner i någon livsfilosofisk diskussion med god vän. Det är en gå ut-variant som jag gillar.
Istället följde jag i en impulshandling med på klubb. En bohemskt burlesk sådan. Inga stolar i baren. Musik som dövar alla försök till konversation. Människor som speglar sig i varandra. Och jag, det stora frågetecknet.
Jag förstår helt enkelt inte vad man ska göra när man 1) inte kan prata med sina vänner för att musiken är för hög 2) inte kan prata med någon annan, dels av samma anledning och dels för att det inte verkar vara någons syfte.
Kommunikationen verkar snarare vara av envägsvariant. Ett ögonkast på mina kläder och jag vet att jag har lyckats med my way of dress för success. En hungrig blick på min figur och jag vet att jag har ett marknadsvärde. Signaler som aldrig behöver följas upp eftersom de redan har fyllt sin funktion.
För mig har det hela en helt annan funktion: Jag får ont i fötterna av allt stillastående och jag blir alldeles hiskeligt trött. Till slut orkar jag inte mer utan säger tack för mig och beger mig mot utgången.
Precis när jag ska gå stöter jag på en bekant som kraftigt ifrågasätter mitt beteende: "Vaaa, ska du gå hem? Det har ju knappt börjat! Om du är trött får du väl hälla i dig en stor drink, sen är det bara att fortsätta!" Ett förslag som gör mig alldeles stum. Jag kommer inte på ett enda ord att säga, jag står bara där helt tyst tills hon inser att loppet är kört och säger hejdå.
Förmodligen hade situation varit densamma, fast omvänd, om hon hade följt med mig på morgonens träningspass. Efter de tre uppvärmningskilometrarna till Hammarbybacken hade hon förmodligen börjat ifrågasätta meningen med det hela. Tempot för högt för att prata. Och att prata verkar inte heller vara ett syfte.
När jag exalterat ser framför mig hur jag ska bekämpa backen för att få ett kvitto på dagens löpform, skulle hon bara se onödig smärta och tycka att det var dags att gå hem. När jag förvånat skulle säga att "Vadå, passet har ju inte ens börjat, det är väl bara att hälla i dig lite Vitargo om du är trött, sen är det bara att fortsätta!" så skulle hon förmodligen bli lika stum - och jag skulle tvingas inse att loppet var kört.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
13 kommentarer:
Haha! Mycket underhållande - och precis så är det!
jupp, kan bara hålla med mela. Skönt träffsäkert.
Haha, vilket inlägg! Mitt i prick :)
Tja, alla grenar kräver sina experter och det krävs vilja och uthållighet om man ska lära sig något nytt ;-)
Vi gör alla våra val, don't we... :-)
Det hemska är att jag kan minnas att det var så fruktansvärt kul att vara ute på klubb. Sedan när jag väl gör det (trots att det säkert är hundra år sedan sist) får jag samma ööhhh-upplevelse som du.
Är allt bara en fråga om tillvänjning?!
Ey, Jag och Dumbas (Pre hela hans Jag-är-förmodligen-någonslags-Gunde-Svan-gömt-i-en-depp-reklam-snubbes-blek-lekamen epok) hade en period där vi gick på lokal med en mission. En fredag kunde det vara pianobarstema vilket var väldigt trevligt, en annan kunde det vara budgetvarianten typ sub-25:- för en stor stark, och en tredje kunde vara att ta alla uteserveringar i Sundbyberg. Alla dessa var toktrevliga OCH vi träffade och kunde prata med människor vi aldrig skulle ha stött på i vanliga fall! En annan idé som vi testade var att ta oss ifrån Skanstull till Gamla stan på Inlines på kortast möjliga tid men vi fick inte passera en uteservering utan att tömma en stor stark! Apkul, men INTE att rekommendera... Jag gjorde en trippelaxel med inverterad Mollbergare i sträckt kupering när jag skulle visa Dumbas hur man gör en stoppsladd i slussens nedförbackar!
Jag sitter som ett frågetecken efter att ha insett att det är fest på Pepes Bodega som gäller på lördag. Kontrollbehovet mår bättre av att springa tusingar men vara social... :S
Kör hårt!
Haha! Klockren beskrivning av "clubbing"!
Jag är av helt samma uppfattning som du. What's the point när man inte varken hör vad andra säger eller kan bli hörd själv.
Och sen jag började springa, så känns det än mer meningslöst. Varför offra viktig nattsömn genom att stå och glo i en mörk dunka-dunka-lokal. Nattsömn som behövs som uppladdning inför söndagens långpass ;-)
Pubkulturen i England är däremot nånting som jag verkligen trivdes bra med då jag bodde där. Bra och avslappnad stämning, lagom volym på stereon. Och så hade de vett att stänga 23 så att man kom i säng i vettig tid och orkade upp på jobbet eller ut på långpass dagen efter. (Nu har de slopat 23-regeln. Synd).
Men nu jämför ni ju äpplen med päron, eller att klaga på att snowboardbootsen är så dåliga att löpa i.
Vill man dricka drinkar och snacka lite skit så går man ju till en bar eller pub. Stockholm har ju massor av trevliga hotellbarer och pubar.
Klubbar å andra sidan är väl mer till för att dansas på. Vilket kan vara nog så trevligt om man vill det och det vill man ju ibland.
Så alla som inte gillar att gå ut tror jag helt enkelt bara går till fel ställen. Eller är eremiter. Men vilka gillar inte att sitta med en kanna pims i solen och prata med några vänner?
Det händer fortfarande rätt ofta att jag går ut även om man börjar tacka nej oftare också. Men jag har svårt för ställen där man inte kan prata, då försvinner hela grejen med gå ut för mig.
Gå ut på en trevlig pub och dricka öl och snacka skit är oftast väldigt skoj. Att gå på ett ungdomsställe och stanna efter kl 24:00 så måste man nästan bli dygnrak för att uppskatta =)
Jag tror att det är meningen att man skall dansa...?
Men sittplatser är fan en rättighet fullt i klass med rökfriheten.
Hej sötnosar!
Kul att många känner igen sig. Skönt att veta att det finns fler partycrackers out there :-)
Fredrika: Jag minns också att det var kul! Kanske går det i perioder? Eller så har man helt enkelt fått sin dos.
Fisken: Ahhh... utgång med a mission! DET kanske skulle passa mig!
Benet: Nattsömnen är ju en kärnpunkt. Går man upp och tränar när partyfolket går och lägger sig så är det ju inte så konstigt att man är trött på olika tider. Och jag vaknar lika tidigt oavsett, spelar ingen roll om jag har ledig morgon.
Pelle: Jag är iofs lite eremit. Fast även jag gillar att sippa i gott sällskap i en mysig bar ibland.
Dunceor: Och vad gör man då om man inte dricker?!? I alla fall aldrig så man blir dyngrak...
Nina: Det var två personer som dansade under den tid jag var där. Kanske var det fler sen. Men jag gillar hur som helst inte att dansa. Och ja, sittplatser till folket!
Been there - done that, säger jag. Det var kul då, nu är det andra tider. Är i stort sett absolutist sedan ett halvår (blev ett halvt glas vin på semestern). Allt beror på sällskapet. Ibland var det kul att gå på pub, ibland var det klubbar som gällde. Allt förändras med familj och barn, och att satsa seriöst på träningen, då funkar det inte med sena nätter och alkohol. Men man ju är glad att man testat på det livet också, inget man vill ha ogjort precis.
Skicka en kommentar