Inte gör den ont heller. Trots allt slit och blod. Snacka om mycket väsen för ingenting!
Detta får mig att förändra synen på Ultimate fighting som visas emellanåt på TV4 Sport. Jag vet att många med mig blir lite småäcklade när de ligger och slår på varann inne i buren och blodet smetar ner hela kanvasen. Men det är nog som jag alltid har misstänkt: 1) svårt att få in hårda träffar när man sitter ned och måste hålla fast någon med benen samtidigt som man ska slå, och 2) små cuts kan orsaka stora blodbad.
Det var som Biffen sa efter vår sparring idag: Folk tycker ju att såna som kör typ K1 och fortsätter fast de brytit näsan är helt sjuka i huvudet! Nu vet jag inte hur det känns att bryta näsan, men jag misstänker att man inte känner så mycket i stundens hetta. Varje gång jag har fått blodvite i ringen har jag inte vetat om det förrän jag har blivit torkad i ansiktet i rondpauserna. Första gången det hände fattade jag ingenting. Jag fick massa papper upptryckt under näsan och undrade om min sekond fått en plötslig släng av fåfänga som skulle till att torka bort svetten mitt i kriget. Sen såg jag att papperet färgades rött och blev stum av förvåning - is that shit mine?
Inlägg
14 kommentarer:
Jag har aldrig gått nån match men lekt lite MMA utan slag mot huvudet men kan bekräfta att det är sjukt svårt att få till hårda slag under tiden man brottas.
Angående näsan så har jag fått en spark så att det knakade lite efteråt när man vickade på näsan så jag antar att det var iaf nån spricka eller nåt. Hursomhelst så gjorde det inte särskilt ont just då, i med lite vadd och köra vidare bara. =)
Efteråt gjorde det väl lite ont men var absolut ingen fara, i så fall var det värre med huvudet.
Nä inte direkt ett ämne för MTVs "Scarred" ;-)
Förstår egentligen inte din besvikelse. Om du nu ser bra ut Magda så vore det väl tråkigt om ditt ansikte blir förstört?
/Jerry
pelle: som jag trodde då, tack för info!
jerry: klart jag inte vill bli "förstörd". det gäller ju inte bara ansiktet, man vill ju självklart aldrig skada sig för livet, oavsett kroppsdel.
blåtiror och fläskläppar bryr jag mig däremot inte om, de försvinner ju på några dagar. såna kan jag bära med stolthet för då syns det ju att jag fightats!
i början när jag boxades så kunde jag verkligen känna det som om jag varit i krig, men efteråt syntes - ingenting. det fanns liksom inga bevis.
första gången jag fick en blåtira bar jag den därför med stolthet - typ titta, jag har visst boxats!
nu är det ju inte så längre, och rubriken var väl mest tänkt som lite humoristisk.
Tänk vad lite adrenalinpåslag kan göra... Det är ju först efteråt, när adrenalinet börjar gå ur kroppen, som man känner att man är skadad. Fast jag har såklart inte boxats eller kört MMA, bara sprungit sönder mig och det är ju inte samma sak...
karin: fast vad är skillnaden egentligen? jag tänkte faktiskt på det där imorse.
när folk fortsätter boxas fast de blöder tycker folk det är vansinne, men när folk springer med blödande skavsår och benhinneinflammationer och stressfrakturer så tycker folk att det bara visar på envishet och fighting spirit!
Magda:
Ah, ironi tappas ibland på nätet. :-)
Trodde inte du menade som jag tänkte, men man vet ju aldrig.. ;-)
Lycka till med karriären.
/Jerry
Kampsportare får helt enkelt leva med att "vanligt" folk alltid kommer att titta lite snett på dom. Det är nog lite svårare att associera till en sport som går ut på att slå/sparka varandra än att bara springa fort, som ju faktiskt alla har gjort nån gång iaf.
Men frågar man folk på jobbet så tycker dom att även konditionssporter är idioti. Midnattsloppet är dumt och när man pratar Åre extreme challenge la dom nästan ner diskussionen. =)
Angående skador så finns det grader i helvetet där med. Krossade näsor och läppar till och med pajade knän är inte det värsta. I boxning så kan man ju faktiskt skada nåt ännu viktigare som sitter i huvudet med lite oflyt och det är inte kul nånstans.
pelle: ja men precis. har folk svårt att förstå dem som ska hålla på och springa i tid och otid, och tycker att ett marathon är gräsligt långt, då är det ju hopplöst att börja förklara utralopp eller ironman eller åre extreme.
gällande kampsporter brukar ju den vanliga kommentaren vara "jag fattar inte varför du vill skada folk". det vill jag inte! klart jag inte vill! det handlar ju precis som i alla andra idrotter om att bli bra på sin sport, och vi som utövar boxningen älskar att stå där i ringen och slå på varann - vi hjälper ju fram varandra och gör det vi gillar att göra!
hjärnskador hoppas jag verkligen att jag och alla andra slipper undan med dagens kontroller och regelverk. säkert är det givetvis inte, men det är inte att gå över gatan, åka downhill eller åka störtlopp heller...
Om du fått en sprucken läpp/ögonbryn, blåtira och går på stan med kill-sällskap, får ni ofta arga blickar och kommentarer från folk då?
Många tror väl att han är en hustrumisshandlare.
Cuts:en ser ju oftast värst ut, det är väl därför man förbjudit armbågar inom thaiboxningen i de flesta länder, det blir så många cuts och tko.
Visst är det surt när boxpåsefejset försvinner för fort :)
anonym: jag har inte tänkt så mkt på den specifika situationen när man har killsällskap, ska tänka på det nästa gång, men det vanliga är ju att folk tror att man blivit misshandlad, även när man är ensam på stan.
jag brukar mötas av en av tre följande reaktioner:
1) folk frågar rakt ut vad det är för idiot som gett mig stryk
2) folk stirrar men vågar inte fråga
3) folk tittar ner och vågar inte ens möta min blick, jag antar att de tar för givet att jag blivit misshandlad och tycker situationen är för jobbig för att hantera
askan: ja, så måste det ju vara. armbågar är ju inte handskbeklädda, så där lär det ju bli rejäla blessyrer...
vad du skriver bra, fattar precis vad som händer i stundens hetta..
Fokus....på hör nivå.
bondbruden: tack!
Skicka en kommentar