Det vill säga så här:
B fick nöjet att både släpa runt mig och skratta åt mig. Vi började med en uppvärmningsjogg i snacktempo längs med vattnet. När B styr snacktempot låter det som han sitter hemma i soffan och pratar, medan jag klämmer ur mig ord och låter som man gör när det klipper i mobilen vid dålig mottagning.
Framme vid Tanto viker B av från vägen och försvinner med snabba steg uppför en trappa. Fortsätter uppför en backe, rusar ut på en gräsplätt, rundar några träd, flyger uppför nästa trappa, spurtar uppför nästa backe, som ett adhd-barn på amfetamin, i en halvtimmes tid.
Själv känner jag mig som om jag vaknat inne i en Michelingubbe. Höfterna är stela, benen väger 50 kilo styck, någon har bytt ut mina Mizunos mot tungdykarskor. Medan B lyckas med konststycket att förflytta sig i ett fasligt tempo samtidigt som han vrider på nacken för att kolla in min stil och ger mig order - i normal samtalston - har jag fullt upp med att lyfta på fötterna och försöka få ner syre i alveolerna.Under nedjoggen slipper det ur mig att vi borde kyla ner oss för att påskynda återhämtningen. B konstaterar att det är lätt fixat, sliter av sig tröjan, hoppar i vattnet och far fram som en programmerad projektil över vattenytan. När jag simmat halvvägs ut mot bryggorna ser jag att B hävt sig upp på den första och tagit sikte på nästa.
Jag tar mig fram till bryggfundamentet, tar mig upp lika smidigt som en flodhäst, sätter ner två plaskblöta skor på bryggan och ser på medan B simmar vidare till gångbron. Han klättrar uppför bropelaren, häver sig över räcket, springer ut på vägen, viker ned mot vattnet, hoppar i och avverkar två bryggor till - medan jag mesar mig tillbaka till land och hoppas att jag inte ska drunkna på vägen. Undrar stilla om jag har blivit lurad. Det var väl triathlet han var och inte kommandosoldat?
Efteråt konstaterar B att han aldrig sett mig så trött under ett löppass. Det var precis vad jag behövde höra. Ikväll är det dags igen.
Inlägg
19 kommentarer:
vem är det egentligen som ligger mest på gränsen till överträning, du eller jag?... ;)
/J
J: Du! Jag är trött för att jag är undertränad :-)
Ibland undrar jag varför jag jobbar på kontor.
mia: tänkte du anmäla dig frivillig som slavdrivarassistent till B? :-)
Nu när du har bytt coach är jag nyfiken på din 10 i topp lista med krav på nya coachen. Här är min lista:
1) Kung på samarbete
2) Totalfokus på min framgång
3) Ställer upp för mig i alla lägen även i extrem kris
4) Respekt för mig och andra
5) Ärlig och uppriktig
6) Coachar utifrån mina behov - inte sina egna framgångsrecept
7) Håller vad han lovar
8) Sprider glädje till mig och alla andra
9) Kan med glimten i ögat locka mig till nästan vad som helst
10) Ödmjuk inför svagheter
Nyfiken!
Anonym: Om trean gäller rent sportsligt så håller jag med, annars så är det inget som jag kräver av en coach.
Sexan däremot är viktig och nog alldeles för sällsynt tror jag.
Åttan och nian... För det första så spelar det ingen roll hur mycket glädje hen sprider till andra. Eller egentligen till meig heller, visst är det bra med glädje till träningen men coachen är där för att skapa förutsättningar för mig att skapa resultat.
Och hen behöver inte ha glimten i ögat, det krävs helt andra saker för att pusha mig till gränsen.
Jag har kanske lite mer pragmatiska krav på coachen verkar det som. =)
Annars kan jag nog hålla med om de flesta punkterna.
anonym: men gud vilken bra lista och vilken superbra fråga!
det jag kan säga så här direkt är att nr 6 är extremt viktig för mig.
Nr 2 är given.
Nr 1 också.
Nr 4, 5 och 7 är också väldigt viktiga.
Finns det där så kommer min glädje automatiskt.
Nr 6 kan jag utveckla till att jag tycker det är viktigt att en coach har ett individuellt upplägg. Han måste kunna se mina behov utifrån ett flertal faktorer och komma fram till en lösning som passar just mig. Jag vill inte bli intryckt i en mall.
Nr 3 vet jag inte... Det beror på vad det är för kris. Är det en privat kris vill jag ha en öppen kommunikation kring det för att coachen måste känna till min situation och dagsform, men där kan ju även andra stötta.
Är det däremot saker som inträffar under träning/tävling så vill jag absolut ha coachen tillgänglig!
pelle: jätteintressant höra dina synpunkter. fan, blir kanske ett separat inlägg om just detta!
Glädjen handar mest om att jag behöver skratta för att orka och då får det inte vara en snubbe utan humor. Det får inte heller vara en med för mycket fokus på alla mina brister. Då handlar glädjen om att se det positiva och potentialen i eländet. Noterar att ingen av är mycket för ödmjukheten på nr 10. Bara jag som har svårt för män med stor egon som vet allt bäst?
anonym: humor är jätteviktigt! i alla relationer! skulle aldrig kunna tänka mig en coach utan humor!
det där med bristerna håller jag med om till 100%. om nån står och säger vad jag gör för fel hela tiden kan jag bli helt knäckt och tappa lusten om jag har en dålig dag.
och det värsta som finns är om man inte får konstruktiva förslag utan bara gnäll.
där kommer vi in på punkt 10. jag hade lite svårt att tolka in vad du menade med den. jag tycker att en coach ska göra mig medveten om mina svagheter, och kunna prioritera hur vi ska jobba med dem. de får inte bli ett oöverstigligt hinder, utan ett work in progress. om det var det du menade så är vi överens.
Helt överrens. En del coacher har valt rollen för att de har ett behov av att få bekräftelse på sig själva. Alltför vanligt! Riktig coaching är att vara ödmjuk för att rollen innebär att stödja andra att hitta sin egen personliga väg till framgång. Det är många gånger inte alls den vägen coachen själv hade valt för egen del.
Nu är jag sjukt nyfiken på vem du hittat som fyller hela eller delar av din lista.
Ytterligare en fundering. Bör coachen själv vara aktiv och tävla? Går rollerna att kombinera?
JA - slavdrivarassistent! Idag var jag militärisk mot min kollega när vi var ute och sprang.
Fast jag tror att det skulle bli tvärtom - jag är så barnslig och tävlingssugen (och vet inte alltid mitt eget bästa) och skulle väl haka på er träning...och vara hjälplöst efter. Utan tungdykarskor.
anonym: då är vi helt eniga. jag har väldigt svårt för att se hur det skulle fungera om jag hade en coach som tävlade. det känns som att det skulle va svårt att få ihop det. det tar mkt energi att tävla, hur skulle det finnas energi kvar att coacha? nej jag vetifan... är skeptiskt. sen tror jag inte heller att nån som själv är eller har varit bra tävlingsboxare nödvändigtvis är en bra coach. det är olika egenskaper att vara boxare och att träna boxare.
vem det är? snart får du veta :-)
mia: imorse hade det nog varit jag som släpat efter, maken till trött människa har årstaviken sällan skådat ;-)
Men inspiration ger du i alla fall, trött eller inte:D När det kommer till träning är jag i det närmaste otränad jämfört med dig;) Kul och inspirerande för en "nybliven" löparnörd som mig att följa din blogg!
Efter att ha läst ikapp några blogginlägg (det har varit för mkt på jobbet för att hinna tjuvläsa bloggar...) så konstaterar jag igen att du är modig och inspirerande. En fighter, i alla lägen :-) Helt rätt, Magda!
Håller med dig om att bästa coachen inte är samma som en tävlingsmänniska.
Med tanke på min 10-punktslista funderar jag på hur urvalet av coach ska gå till? Tidigare adepter? Arbetskamtraterna? Partnern? Arbetsprov?? Hur har du gjort?
helena: kul att du blir inspirerad, det gör mig glad!
karin: tack! :-)
anonym: det kändes rätt i magen. min nya coach har alltid varit snäll och hjälpsam mot mig trots att jag tillhört en konkurrerande klubb. jag har sett hur det riktigt har kliat i hans fingrar av vilja att komma med tips i lägen då nåt inte funkat för mig, även när jag har mött hans tjejer!
han brinner för boxning, alla hans adepter är framgångsrika, han är empatisk och ödmjuk och har lång erfarenhet av både livet och kampsport. jag litar på honom, vi kan prata öppet med varandra.
det var ett givet val.
Lång och ihärdig spaning med andra ord. Supermycket lycka till med nya coachen!
Att lita på någon är modigt. Sviken
Skicka en kommentar