Man offrar inte

- man prioriterar.

Jag tänkte fortsätta Fredrikas diskussion om vad det kostar att träna. I mitt föregående inlägg ställde jag tre frågor till mig själv:

Skulle jag orka vara mig själv i tio-femton år igen?
- Jag vet inte om jag ser någon direkt mening i att leva om mitt liv, men om jag fick ändra något skulle jag aldrig välja bort träningen. Tvärtom! Jag önskar att jag hade tränat mer, och lagt mindre tid på saker och människor som gett mig dålig energi.

Tycker jag verkligen att det är värt det, nu i efterhand?
- Absolut. Att träna hårt har inte bara gett effekt på träningsresultaten, det har också spillt över på andra delar i livet. När man uppnår ett mål inom träningen stärks tron på den egna förmågan; man lär sig att saker går att uppnå om man jobbar för dem.

Vad är det som har drivit mig?
- En oerhörd stark vilja att utvecklas och upptäcka nya saker.

Träningen har varit min passion. Den har gett mig glädje och styrka. Jag har aldrig tvingat mig själv att träna. Jag har aldrig känt att jag har betalat ett pris. För mig har det fungerat precis som Berglund kommenterade i förra inlägget: Man offrar inte - man prioriterar.

Jag har prioriterat bort fester, alkohol, tv-tittande, middagar, uppesittarkvällar - men det har aldrig känts som ett offer. Det har känts roligt att tacka nej till en fest för att vakna pigg till morgondagens träning. Jag har mått dåligt de gånger jag gjort tvärtom, jag har tyckt att festen har varit ett för högt pris att betala för att missa träningen.

Det är som Fredrika skriver i sitt kloka inlägg: det är per definition omöjligt att träningen skulle gå ut över mitt liv, eftersom mitt liv till en stor del är just träningen. Jag väljer inte bort saker som jag gillar för att träna - det är när jag tränar som jag träffar människor som jag tycker om, får energi och blir lycklig!

För mig har det där alltid varit självklart, därför blev det så jobbigt den här dagen då det inte längre kändes så. Om ni trodde att det där psykbrytet var en tillfällig svacka så trodde ni som jag: fel. Som tur var träffade jag en mental tränare som hjälpte mig att hitta tillbaka till glädjen och energin igen. Jag tog ett beslut som var jobbigt men som var rätt, och för att återgå till Lance Armstrong - om det är i cyklingen som Lance känner sig levande tycker jag det är enormt starkt att han gör comeback och inte låter sig hindras av sin ålder eller andras tvivel!