Hellasmilen

10 backiga kilometrar på 47 minuter.


Dagens första pass bestod av en kvalitetsmil löpning med coach J, café R och bohem P. För den som inte känner till Hellasmilen (heldragen grön linje på kartan ovan) är det 10 k terräng med många backar och stigar, inslag av sand och ett litet bergsmassiv. Det är en bana att hata och älska - oftast börjar det med det förstnämnda och slutar med det senare.

Idag var inget undantag. När vi avverkat startsträckan, en lång och brant backe, låg min puls på 172, vilket är högt för att vara mig. Sedan drog coach J på. Jag sprang upp jämsides, café R låg precis bakom och bohem P låg strax därefter. Pulsen droppade till 162, men den bestående känslan var att jag låg strax över min bekvämlighetszon.

När vi passerat backarna vid lilla sjön sänkte coach J tempot en aning. Väldigt skönt. Bohem P var borta, café R låg oss i hasorna, och när vi tog höger där 8-kilometern går till vänster började hatet avta. Det var fortfarande något av en kamp, men jag tänkte: "Det här, det är ingenting mot en spyfys eller helvetstrappan, så vad gnäller jag om?"

När vi kom till det lilla bergsmassivet, en brant klippig backe utan stig där man inte kan ta riktiga löpsteg, fokuserade jag återigen på helvetestrappan, och plötsligt kändes dagens löpning inte längre som ett problem. Jag sprang på uppför klippterrängen, jag höll samma takt som coach J, och när vi kom upp på rakan tänkte jag att det värsta var gjort.

Resterande kilometrar turades coach J och jag om att dra på. Det har aldrig hänt förut. Jag brukar ha nog med att försöka hänga på i hans tempo. Kanske blev jag lite stärkt av detta, för när det var ett par kilometrar kvar tänkte jag: "Va fan, jag har lite energi kvar, varför mesa?" Så jag spurtade om coach J. Han var snabb att hänga på, men nu var det han som låg mig i hasorna, och café R sackade efter med någon minut.

Jag kom in på 47:20. Snittempo 4:44 min/km (12,7 km/h). En tid som jag känner mig nöjd med, eftersom banan inte är en walk in the park. En promenad i parken var däremot det jag trodde att att bohem P ägnat sig åt. Han är en rocker som har börjat träna sista året. Han har gått från rökiga whiskynätter till att träna varje dag, men bohem P är fortfarande en rocker, och medan jag sprang slutsträckan tänkte jag att det skulle vara en skön syn om vi kommer fram och ser P vid bilen, nöjd med livet och rökandes en spliff. Det inträffade dock inte. P hade löpt 8-kilometern, och var vid gott mod.

Efter löpningen blev det bad med simkontroll av café R. Imorgon ska jag få min första lektion i crawlteknik, och eftersom R kan simma erbjöd han mig en liten check. Jag förstod att jag inte grottade lika mycket med benen som nybörjare brukar göra, men att typ allt annat var generalfel. R själv dundrade över till andra sidan och tillbaka på nolltid. Sedan stannade han kvar när vi andra drog, för att springa 3k till och simma 500m till. Han tränar nämligen för att tävla i Ö till ö, en brutal utmaning som få klarar. Med brutal innebär att Jonas Colting ställt upp två gånger, och kommit i mål noll.