Man blir stark av att gå i uppförsbacke

Och ibland behöver man gå vilse för att hitta rätt.

Min väg genom livet har varit allt annat än rak. Jag har gått många omvägar och hamnat på riktiga snårstigar, och mer än en gång har det känts som om jag har stått och slagit huvudet blodigt i en återvändsgränd.

Jag minns ett sådant tillfälle när allt verkligen var kaos, när det enda jag kunde tänka var: "Varför händer all denna skit just mig?" I bästa offeranda beklagade jag mig för en god vän, som till skillnad från vad jag förväntat mig inte alls stämde in i min klagosång. Istället ryckte han på axlarna och antydde något om att som man bäddar får man ligga, och sedan sa han bestämt: "Magda, du ska vara glad för att det här händer, för man blir stark av att gå i uppförsbacke."

Det skulle gå många år innan det gick upp för mig vad han menade, och idag skyller jag inte längre på mina snårstigar - idag är jag stolt över dem. För det är genom att gå på villovägar som jag har byggt upp mig själv, det är genom att gå i backar som jag har blivit stark, det är genom att gå vilse som jag har lärt mig att hitta rätt.

Och den vetskapen kan jag plocka fram i stunder som denna. När helgen har gått och det känns som jag har gått över ån efter vatten. När energiåtgången varit stor, när påfyllningen varit liten. När varken träningen eller något annat blev som det var tänkt - då kan jag ändå vara glad.

För trots att jag inte kan skriva ner några timmar i träningsdagboken vet jag att jag har tränat. Jag vet att jag har byggt några millimetrar på mina mentala muskler, och jag vet att det imorgon kommer en ny dag, i en perfekt värld, där jag som tillfällig gäst åter får en chans att göra om - och göra rätt.