My Blueberry Nights

Vilse i ett vackert vemod.

Min första semesterkväll började med Wong Kar-Wais My Blueberry Nights. Stämningen är magisk, fotot förlamande vackert. Jag hade kunnat se hela filmen med behållning, utan både ljud och text.

Men då hade jag gått miste om några riktigt sköna dialoger. Som i anslaget, när Jeremy (Jude Law) berättar för Lizzie (Norah Jones) om hur han planerade att springa alla marathonlopp i USA, med start i New York, men istället öppnade ett kafé, och träffade en ryska - som försvann.

-Varför letade du inte efter henne?
- När jag var liten brukade mamma ta mig till parken. Hon sa att om jag gick vilse skulle jag stå still så att hon kunde hitta mig.
- Fungerade det?
- Nej. Hon gick vilse när hon letade efter mig.

Filmen fortsätter sedan på detta tema. Lizzie, som blivit bedragen, ger sig ut på en resa, utan mål. Hoppar på en buss, stannar på en ort, reser vidare - för att slutligen hitta sig själv.

Handlingen går långsamt. Det händer egentligen inte speciellt mycket. Samtidigt innehåller filmen allt. Stora saker som liv och död, kärlek och sorg, närhet och avstånd, lögner och sanning. Men även små saker. Sådana där enkla små saker som gör livet värt att leva. Som en kyss över en tallrik smält vaniljglass som flyter ut och ringlar sig över en halväten blodröd blåbärspaj.

Och just därför gillar jag My Blueberry Nights. Den tar aldrig över och skakar om din vardag. Men den påminner dig om det enkla och det sanna i det stora och oförståeliga.

Ledigheten forsätter nu med paddling. Kanske lite löpning. Kanske ett skoköp. Sedan skulle jag inte ha något emot lite blåbärspaj... kanske ska jag sätta upp det på listan över önskvärda semesterplaner.