Rädslan är din största fiende

Man vet inte vad man kan förrän man har vågat prova.

Det har gått bra med paddlingen hela säsongen. Jag har fått in tekniken, blivit snabbare, uthålligare, stabilare. Ändå har jag fortsatt harva i Costrunner.

Costrunner är den näst stabilaste kajaken som finns på klubben, bortsett havskajakerna. Det är en bra kajak, det går att paddla snabbt i den, man får balansera för att inte gå runt när det är blåsigt och vågigt.

Men jämfört med rankare kajaker har man inte en chans i en Costrunner. Motståndet blir alldeles för stort för att man ska kunna racea med dem som kör smalare lådor. Det är som att springa milen i träskor och försöka tävla mot dem som har racingdojor.

Allt att vinna på ett byte alltså. Men rädslan har hindrat mig.

Jag testade en rankare kajak några gånger förra säsongen: Tracer (sån som på bilden). Jag gick runt varje gång och hade svårt komma upp igen när den var vattenfylld. Men så länge det är varmt och rimligt nära land är det ju ingen fara. Man blir blöt. Får simma lite. Men man dör inte.

Igår kväll hade jag överläggning med mig själv. Bestämde mig för att det var dags att bli vän med en Tracer. Förberedde mig på kyla. Tog fram extrakläder. En stor handduk. Sedan gav jag mig ut. Fullt fokuserad på att balansera och stötta.

Sedan satt jag där. Utan något som helst behov av att balansera. Eller stötta. Vet inte om jag var mest chockad eller glad, men jag paddlade i alla fall på. För varje våg tänkte jag: "Nu går jag runt." Men icke. Jag paddlade på lite hårdare. Och satt kvar. Paddlade på fullt. Satt kvar. Till slut insåg jag att jag kan paddla Tracer - jag har bara varit för feg att ta reda på det.

Undrar om det finns mer saker som man kan, utan att man vet om det?