... att livet står still oavsett förändringar?
Man kan flytta, bo utomlands ett tag, gå en utbildning, byta partner, renovera lyan, klippa av sig håret, gå ner två kilo, springa milen lite snabbare, få en ny vän, byta gym, få lite större biceps, köpa ny bil, bli äldre... och alla dessa val och alla dessa beslut är så oerhört viktiga när man är i nuet... men när man gör en tillbakablick så inser man att allt egentligen har varit likadant, hela tiden.
Min känsla handlade alltså inte om brist på variation eller på något direkt missnöje med vardagen. Snarare fick jag en känsla av att alla dessa förändringar som man kämpar så hårt för i nuet kanske inte spelar så stor roll i längden.
Livet ter sig liksom som en enda lång film som går på repeat och det enda som händer är att man byter ut kulisserna, kostymerna och några av karaktärerna.
Allra mest tycker jag det där märks när man träffar en gammal vän. Båda har kämpat och gjort många förändringar på sitt håll, men när man sitter där och pratar så känns det precis som för 1 år sen. Eller för 5 år sen. Eller för 10 år sen.
I längden är man liksom bara... Magda.
Var det lika flummigt eller kanske ännu flummigare?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
16 kommentarer:
Tänkvärt och så sant! mAn slipar och skalar av lite på ytan hela tiden, illusionen att man ändras "helt" finns men innerst inne är man densamma. Och tur det. Det tog mig 40 år att inse!
Du såg inte Henrik Shyffert The 90's - Ett försvarstal i helgen? http://svtplay.se/t/111146/the_90_s
Inte flummigt. Huvudet på spiken. Men med åren vågar man skala av och visa vem man är mer och mer. Man vågar blotta själen... eller göms den? Att titta på bilder från 10-15 år tillbaka och försöka återfå "känslan" och vad som oroade en då, är lite scary - idag är jag samma person, men vågar visa mer av mig själv. usch - nu blev jag flummig...
Jag hittade ett kort på mig själv i morse där jag vägde 83 kg - sött, men innerst inne är jag samma, gamla Mia.
Det där är så sant. Fast det är väl ok ... så länge man själv är en spännande huvudperson i filmen. Och jag håller med "J". Såg du inte Schyffert bara MÅSTE du göra det. Så bra!
C´est la vie helt enkelt. Men visst förändras man trots allt, jag märker det när man har gymnasiefolk som jobbar hos oss och man lyssnar på deras stora problem, som man själv också tyckte var så stora, som man nu inser är ingenting. Eller så är det helt enkelt som lite som Mia säger att man blir ännu mer sig själv allt efter som tiden går. Vilket iofs är rätt rimligt eftersom man får mer tid att skaffa alla erfarenheter och egenheter som är jag.
Ähh, jag vet inte. Kan inte Fredrika skriva nåt smart istället. =)
Jag är på hugget med franska idiom plus ça change, plus c’est la même chose
vilka kloka läsare jag har!!!!!!
man blir ju nästan lite stolt :-)
ni har så rätt i allt.
och nej, såg inte schyffert...
vet dock inte om man blir ännu mer sig själv och mindre avskalad mer åren... kanske stämmer det till viss del... i vissa lägen definitivt.
men en annan del i att bli äldre är ju att man har dragit på sig fler förutfattade meningar, blivit mer fast i rutiner och att man "vet" vad som passar en bäst.
tidigare hade man nog ett friare sinne, nu kommer man ju snarare med nån slags regelbok... "så här funkar jag och kan du inte leva upp till det så kan du dra..." typ :-)
det jag verkligen håller med om är att man inte gräver ner sig i samma grejer. å andra sidan kan man ju gräva ner sig i jävligt patetiska saker fortfarande :-D
Jag kan nog stolt säga att jag är en betydligt öppnare och friare person idag än jag var vid 20. Då "visste" man ju allt. Nu är det snarare att ju mer och gör och lär mig desto mer inser man ju hur lite man vet. Varje dörr som öppnas har ju tio till bakom. Ibland stämmer det ju att ignorance is bliss.
Men samtidigt så har man ju som du säger dragit på sig massvis med rutiner och är mindre flexibel på så sätt.
Snarare mer patetisk nu än förut! Tror aldrig jag varit så nernördad i musik, film, tv-serier och serier som nu. =) Tack internet för den.
Läser ikapp bloggar efter resa och måste naturligtvis tacka Micke för smicker men något klokt har jag inte att komma med. Faktum är att jag blir inte särskilt klok alls av de här två inläggen, för jag känner personligen inte igen ett dugg av det du beskriver. Jag kan föreställa mig någon sorts känsla av det, men har aldrig varit där och kan därför inte sympatisera på genuint allvar. Så jag vet inte om jag skall gratulera dig, eller önska dig att det snabbt går över. (Jag skriver detta utan ironi.) "Tagga ner och tune in", kanske?!? Jag vet ärligt talat inte.
Den där repeatknappen har jag aldrig hittat, möjligen ibland kanske jag velat dra på tempot en aning, ibland dra ner. Allting är bara skitspännande jämnt, fråga mig inte hur. Det här är My Big Playground, jag älskar världen, och känner mig djupt connectad. Och jag vet att det gör mig till ett freak.
fredrika: jag sa aldrig att det inte är spännande... även spänning kan gå på repeat :-)
Jag sa ju att jag inte förstod :-)
Men framförallt fattar jag inte om du tycker det är bra att det är så, eller om det är något du skulle vilja vore annorlunda.
Antagligen är det bara en notering. Men om vad??
fredrika: kanske något om tiden och det krökta rummet?? :-D
livet pågår men samtidigt är det som ett enda långt nu.
som att man är som en liten klippdocka som man lika gärna skulle kunna flytta framåt eller bakåt i tiden, där man gör och känner och tänker samma saker.
bra för att livet och det som händer är bra och för att man inser hur viktigt det är att man har det bra här och nu, samtidigt sorgset för man inser att meningen bara finns här och nu och inte i framtiden, och då blir livet på nåt sätt lite ironiskt.
antar du inte förstår så mkt mer nu för så här dåligt tror jag aldrig jag förklarat någonting tidigare :-)
Hmmm, vissa saker kan bara upplevas och kännas, och det är inte alltid alla förunnat att dela en viss upplevelse, även om de som kan relatera till det fattar direkt (sa jag något klokt nu ;-))
Jag tycker inte jag kan förflytta mig oförändrad framåt eller bakåt i tiden. Nästan tvärtom, faktiskt. Jag är definitivt inte den person jag var för tio år sedan, och jag kommer definitivt inte vara samma person om tio år. Visst, en kärna finns där som är sig lik sedan jag var typ tvååring, om jag får tro min mor (och mina minnen).
Jag tycker det finns mycket mening även i framtiden. Massor faktiskt. Som parallell till det tror jag inte heller ett dugg på sånt som att vi inte kan göra något åt det förflutna - hur vi förhåller oss till verkligheten och livet kan vi påverka i varje stund. Mitt förflutna har ändrat skepnad många gånger, och är lika mycket ett äventyr som nuet och framtiden. Som att jag kan se mig själv med så många olika glasögon att jag aldrig förmår tröttna på de nya bottnar som går att finna, och som i sin tur leder till helt nya historier. Kanske leder varje "nu" till ett nytt sätt att se mitt "då". Och jag lever alltid med minst en fot i framtiden. Alltid. Det spelar ingen roll hur "närvarande" jag må vara i nuet.
Okej nu har jag bluddrat en obscen massa om mig själv men det hjälper mig ju inte ett dugg att förstå dig. Jag är lite förundrad, alla facetter och bottnar av dig själv, var finns de? Du har ju också levt ett mycket rikt liv.
fredrika: men det där håller jag med dig om till 100%! precis så är det.
MEN.
trots alla förändringar och alla olika sätt att se på sig själv och världen så känns det ändå på nåt sätt kusligt samma.
jag kan inte förklara bättre :-)
Jamen det var intressant. Är det bra eller dåligt, eller bara just lite kusligt men i övrigt bara "är så"?
Jag kanske helt enkelt inte reflekterat i de banorna. Kanske är det för du befinner dig i brytningen mellan olika faser, ett fokus som tvingats flytta och ännu inte hittat sin nya plats.
Bra att du bloggade om det, så kan du påminna dig om det när du åter är uppe i någonting. Vem vet, jag kanske känt exakt likadant, fast jag bara glömt det. Finns kanske inte tillräckligt med plats i hjärnan att minnas de mer gråa dagarna... :-)
fredrika: det bara "är" nog.
man har väl kanske en viss kärna som hänger med en och i grunden yttrar sig på samma sätt även om det blir i en miljon olika kombinationer.
jag kan till och med titta på kort när jag är 5 år och se stora likheter med idag. och det där följer liksom med... trots att det yttre och det inre måendet skiftar oändligt.
Skicka en kommentar