Sjukt nöjd

Den här dagen har varit harmoni, balans och kärlek. Vad mer kan man begära?

Pass 1
Ned till bryggan, hett som i en bastu, av med allt utom korta träningstajts och top, i med kajaken och snabbt ut på fjärden. Direkt efter Västerbron visade det sig vara både blåsigare och guppigare än jag var beredd på. Det var inte lika vingligt som sist. Det var värre.

Bestämde mig för att köra intervaller i Pålsundet. Där är det alltid lugnt; alltså - man kan maxa paddlingen. Idag var det dessutom kriminellt vackert: det skira gröna, det ljumma vattnet, leenden från varje brygga och stadssiluetten alldeles nära.

Första vändorna gick långsamt. Sundet är långt och får man inte in tekniken slår syran på direkt. Det kändes för mycket i armarna och jag försökte sträcka ut för att undvika bicepsdrag. Men det funkade inte alls. Det blev stelt. Och trögt.

Kroppen löd alltså inte. Återstod att slå på det mentala. Vad brukar coach J komma med för tips i såna här lägen? Jag gjorde upp en imaginär lista: hugg ner bladet ordentligt i vattnet, tryck på med benet och vrid med bålen, men dra inte för långt. Upp, mikropaus och upprepa. Kändes inte ett skit bättre.

Men sen slog det mig, har inte J sagt nåt om påskjutsarmen, att armbågen ska vinklas i högsta läget? Klockrent, där satt den. Kom direkt in i en skön rytm med mindre anstränging och mer fart och resten av intervallerna blev ren kärlek.

När jag paddlade tillbaka över fjärden hade vinden ökat och det kom vågor och båtar från alla håll, men det spelade ingen roll; jag var avslappnad och körde på ända fram till bryggan där tajtsen åkte av, ryggläge intogs och sen återstod inte annat än att sluka sol. Behöver jag säga att det var underbart?


Pass 2
Inställde mig på IF Linnéa, förberedd på en timmes teknikträning i vanlig ordning. Men coach H hade andra planer: utomhusträning med löpning. Eftersom jag är beroende av rutiner började det välla upp tankar som: mina ben får inte vila och inte mina Nimbus heller, jag har inte min fot pod med mig, och inget vatten.

Men vad gör det när man får byta ut en svettig träningslokal mot en gräsmatta i solen. Bort med det negativa och - JFT. Just det: Just Fucking Train.

B och jag tog täten och höll bra fart hela vägen ned till vattnet vid Öst 100. Sen ökade vi. Gissar att det gick i typ 4:35-tempo för det brände på rätt bra i lungorna. De andra hamnade på efterkälken och lät som blåsbälgar, men all heder till det då alla kämpade på efter egen förmåga. Eller nej, inte alla. Inte coach H. Han hade lånat min cykel...

Vid Tanto svängde vi uppåt och hittade en ledig gräsplätt. Vi började med skolboxning och sedan körde vi säkert nio ronder uppgifter med fokus på försvar och kontring. D grinade illa när jag slog honom i magen, E hade tarmvred efter löpningen, V frös (hur är det möjligt?) och B rapade kebab. Coach H fixade vatten och klagade och gav sen något som liknade beröm och utlovade dessutom glass till alla.

Löpningen tillbaka gick ännu fortare och på slutet blev jag omsprungen av duktiga B, kanske var det kraften från kebaben som börjat verka? Det var hur som helst ett ovanligt bra träningspass som gav en solbränna på köpet.

Pass 3
Hög på endorfiner bestämde jag mig för att avsluta dagen med ett bonuspass. Benen hade fortfarande kraft, mentalt var jag på topp och hade det inte varit för att jag har en sjukt jobbig vecka framför mig hade jag cyklat på bra mycket längre än de där 30 minuterna runt Söder. Men nästa vecka är nästa vecka och idag är fortfarande idag. Och idag var: lycka!