Frågan ställs av Dr Pannben, forskare i hur människor finner mening och motivation. Han heter Jörgen Kalmendal och är en mental tränare som har jobbat med nästan alla av Riksidrottsförbundets landslag. Platsen är Bosön. Vi som sitter där är på träningsläger. Jörgen vill veta varför vi har valt att tävla i boxning.
- För att boxning är kul.
- För att jag mår bra av att boxas.
Resten klämmer ur sig några liknande svar. Men Jörgen är inte nöjd.
- Det där kan handla om vad som helst, säger han. Pingis. Läsa en bok. Trädgårdsarbete.
Sedan börjar han prata om tävlingsinstinkt. Berättar att han själv är en sådan extrem tävlingsmänniska att han väljer att stå över familjespelen för husfridens skull. Han måste helt enkelt vinna. Annars gör det ont. Han undrar om vi känner igen den där smärtan. Samtliga nickar instämmande.
Vi har alltså en önskan om att vilja vinna. Vi vill mäta oss med andra. Förlorar vi gör det ont, därför tränar vi ännu hårdare för att kunna vinna nästa gång. Det är detta som är vårt driv. En inre motor som är så stark att vi väljer att möta vår motståndare rent fysiskt, i en kontaktsport. Därför tävlar vi i boxning. Och enligt Jörgen är den egenskapen medfödd.
För att återknyta till Fredrikas inlägg menar han alltså att förmågan att vilja, viljestyrkan, riskvilligheten och tävlingsinstinkten - är genetiskt betingad. Jag har inga belägg för om detta stämmer eller inte, allt jag vet är att det har varit så för mig, så långt tillbaks som jag kan minnas. Det har inte spelat någon roll om det har gällt matematik eller städning eller grottdykning - jag har inte varit nöjd förrän jag har gjort det "bäst".
Med åren har jag börjat se det där som en dålig egenskap. Som icke ödmjuk. Som överspänd. Som duktig flicka-komplex. Jag har försökt arbeta bort den och delvis lyckats. Jörgens uppgift är den motsatta. Hans jobb är att hjälpa elitidrottare att vinna, och då gäller det att hålla pannbenet i form.
Oftast har hans arbete lyckats. I andra fall, som med en svensk flerfaldig världsmästare som precis skulle till OS, har det misslyckats. Efter att han fick hjälp av Jörgen bestämde han sig resolut för att sluta. Han kom fram till att han inte hade lust att tävla längre och la ner alltihop bara några månader innan de skulle åka till OS. Glädjen fann han på annat håll - vilket i och för sig var ett lyckligt slut även om det inte var vad som var tänkt från början.
För mig var mötet med Jörgen ett wake up call. De närmsta veckorna skulle jag komma att ifrågasätta precis allt jag höll på med, min mening och mina mål. Men så fort pannbenet halkat på plats igen stod det helt självklart vad jag skulle göra.
Inlägg
28 kommentarer:
Genetiskt och ärvbart helt klart. Jag har "bevis" men de är för mycket att dryfta i ett kommentarsfält. Är det ingen som vill skriva sin C-uppsats om detta, jag skulle kunna lämna input i timmar om att vara tävlingsmänniska, ha prestationskrav och anpassa sig till ödmjukhet. Du är inne på ett spår som ideligen gör sig påmint i min skalle och sätter en hel del på "ifrågasättande".
Hmm...jag har den senaste veckan försökt förstå skillnaden mellan att vilja vinna över andra och vilja att prestera. Om jag vill vinna över andra kan jag ju ta kemiska preparat eller vad som helst för att vinna. Om jag vill prestera vill jag göra ett bra lopp efter min förmåga och ändå vara nöjd utan att ha vunnit. Tycker att många tävlingsmännsikor är olidliga med sitt ständiga hävdelsebehov och bristen på samarbetsförmåga. Går det att ändra tävlingsinstikten att gå mer på att prestera än att trycka till andra för att själv komma först? Någon som vet?
mia: nu blir jag nyfiken på dina bevis! en kortversion kanske?
i mitt fall så är jag komiskt lik min far. han idrottade aldrig och hans dagliga motion bestod i att gå från ytterdörren till bilen, men vilket pannben... oj oj. han la ner 100% i sitt jobb och jag har aldrig sett maken till större målinriktning och envishet -jobbade på sin bröllopsdag, på jul, nyår, semestrar - jämt. den mannen gav sig aldrig! och han var inte ödmjuk.
anonym: jag tror jag får försöka svara på din fråga i flera steg.
1) att ta kemiska preparat är inget säkert kort för att vinna över andra. det är inte dopingpreparaten i sig som gör dig starkare och snabbare - de gör bara att du orkar träna hårdare. det är alltså fortfarande träningen som är nyckeln, inte preparaten.
om vi tar tour de france som exempel. jag skulle tippa att i princip alla som placerar sig bra på touren är dopade, men det är fortfarande bara en som vinner.
2) att prestera handlar om att uppnå något. vad vill du uppnå? och varför? man kan prestera utan att jämföra sig med andra. t ex försöka springa milen på 40 minuter, det kan man göra ensam.
i tävling mäts man med andra. där kan du prestera genom att uppnå ett eget uppsatt tidsmål, men du kommer samtidigt jämföras med dina medtävlanden.
om jämförelsemomentet stressar dig tycker jag du ska fundera över varför du tävlar. får tävling dig att må bra eller dåligt? ditt känslotillstånd är det viktiga, inte tävlandet! det gäller både för prestationen och välmåendet. mår du inte bra när du tävlar kommer du inte heller att prestera bra.
3) för mig handlar inte "att vinna över andra" om "att trycka ner andra". tvärtom. jag ser tävling som ett samspel, där jag och andra frivilligt deltar för att ge och ta av varandra. har jag en bra medtävlare framför mig på löpbanan kommer den personen hjälpa mig att få en bättre tid, samtidigt som jag kanske hjälper nån annan.
efteråt är vi inte några som har försökt trycka ner varann - inte ens om det handlar om en boxningsmatch - vi är människor som tillsammans har gjort det som vi älskar att göra.
i tävlande måste det finnas en glädje och inspiration i att någon annan än en själv vinner, utan att det för den sakens skull hindrar en själv från att vilja vinna nästa gång.
jag hoppas att det var ett någorlunda svar på din fråga.
En del älskar att vinna, andra hatar att förlora. Båda anses ju ge vinnarskallar, men jag tror inte på det där "hata att förlora", jag tror det gör en feg, rädd och att det knyter sig. Att man står över. Att man tappar passionen.
När jag tänker tillbaka på mitt gamla handbollslag så var det inte killarna som grät hela vägen hem efter en förlust som blev bäst.
Kanske kan tävlingsinstinkt yttra sig i olika former? Pannben kontra tävlingsintelligens?
askan: absolut, det krävs mer än tävlingsinstinkt för att få ihop ett lyckat koncept!
positiva tankar, glädje, självkänsla, att man lägger energin på rätt grejer osv. det är ju det som ex mentala tränare hjälper en med att ta fram om det har låst sig alt optimerar i de fall som redan funkar.
Tack för svaret från er båda. Jag har kanske bara haft otur med mina "kollegor" på banan. Väldigt många är extremt ego,har allt fokus på sig själva och sitt sätt att lägga upp kost och träning. Tror också att det kan vara därför många har det lite si och så med sina relationer. Ibland får jag för mig att det är de håller på med idrott för att slippa umgås. Kanske är det annorlunda med lagidrottare.
Visst mycket av att vilja, viljestyrkan, riskvilligheten och tävlingsinstinkten är genetiskt. Det hela handlar om till stora delar om neurotransmittorsubstanser, framförallt då dopamin och serotonin och noradrenalin. Men även andra transmittorsubstanser är inblandade. Riskvillighet går ganska enkelt att mäta med ett blodprov. Det man tittar efter är monoaminoxidas, som är ett protein vars funktion är att reglera vissa signalsubstanser.Personer som utövar äventyrliga sporter klättring,fallskärmshoppning,forme 1, osv har låga halter av monoaminoxidas. Detta gäller även för en hel del missbrukare. När det gäller dopamin så är denna transmittorsubstans avgörande om vi ska fortsätta med vårat idrottande, Vi får en kemisk kick som signalera, gör detta igen, du mår bra av det. Skulle kuna skriva en hel del om detta, men återkommer om detta ämne.
Peak/jonke
anonym: ego med fokus på sig själv och sin kost och träning är nog däremot nödvändigt om man vill prestera/vinna. detta är positiva egenskaper i idrottssammanhang.
säg att en person vill bli världsmästare. då går det inte att börja kompromissa med sitt upplägg. börja skippa träningar för att gå på fester eller sova dåligt på nätterna. nån gång ibland - visst, men som regel måste schemat hållas.
men denna egoism handlar inte om en vilja att trycka ner andra. man kan ha glädje, vara givmild och vara i relationer med andra även om man håller sig till sin träningsplan. kommunikation är väl nyckelordet här.
jonke: otroligt intressant. jag vill självklart veta mera. har funderat på detta länge nu och så kommer du plötsligt med svaren!
innebär det att man kan medicinera fram elitidrottare? eller medicinera bort lusten att idrotta?
och det avgörande dopaminet - om man ger mer till någon som redan gillar att idrotta - idrottar den ännu mer då?
Extremt intressant problematik, som jag också brottas med en del fast ur ett annat håll. Jag är definitivt prestationsmänniska, men jag är mycket osäker på min tävlingsinstinkt. Tvärtom trivs jag nämligen ganska bra i mittfältet och skulle inte vara rädd att komma sist ens. Jag tror det är en av anledningarna att jag dras till ultra, för man tävlar liksom inte mot varandra på det sättet. Ska skriva mer om detta vid tillfälle.
Däremot gillar jag oförblommad tävlingsinstinkt hos andra, det gör mig glad och inspirerar, som Mia när hon efter sina pass listar hur många hon sprungit om, respektive blivit omsprungen av. Mer sånt!!!
Samtidigt tar den sig ibland uttryck som för mig är obegripliga - minns förra årets halvmara, då var det en snubbe som genade över gräset i Tanto. Okej om han vann en minut, men what's the point?! Jag skulle aldrig kunna göra så, för då har jag ju inte sprungit hela loppet, min insats är s.a.s. inget värd längre. Så ibland tror jag tävlingsinstinkt i skepnaden "vilja att vinna" tar över den mer prestationsinriktade instinken "vilja att göra sitt bästa".
fredrika: jag ser fram emot ett inlägg om det! med ultra tänker jag mer på tävlingar som Ö till ö: frågan är egentligen inte; kommer du i mål? frågan är; hur långt kommer du?
sedan vill givetvis många komma i mål, och många vill givetvis vinna. men det är inte som ett 100-meterslopp. på korta sträckor kommer alla i mål (som inte skadar sig eller ramlar) och det är stort fokus på den som vinner.
jag tänker också att ultra och andra långa tävlingar har ett inslag av äventyr. jag kan se det inte bara som en tävling, utan även som en resa och en upplevelse.
tantomannen förstår jag mig inte på alls. man vinner ju inte genom att fuska, det enda logiska är om han hade varit akut bajsnödig :-) men känslor är ju inte logik och tanken på att förlora kanske gjorde så ont i honom att han tappade förnuftet. en mental tränare till honom!
Magda: ... hur gör jag det kortfattat. Jag är lik min far till sättet, han är en prestationsmänniska (på jobbet, inte sportsmässigt), hela hans familj är välutbildade akademiker som jobbar hårt för att nå sina mål. De trycker inte ner andra människor utan jobbar i samspel. Mantrat "Ingenting är omöjligt - och du kan klara detta" har hägrat. Jag har ärvt prestationsdelen där (som min mamma saknar helt :-)). Detta har gått vidare till min son som är väldigt lik mig och min släkt, medan min dotter är lik sin far och har inte tävlingsinstinkten i nån form alls. Det handlar inte bara om sport utan även inställning till skola, utbildning, arbete, tron på sig själv, glädjen att se andra prestera, hitta motivation och inspiration, våga ta plats och inte förminska sig själv...
Fast det måste finnas en balans, alla kan inte vara bankdirektörer lika lite som bilmekaniker - fast båda behövs. Vi har en uppsättning arvsanlag som gör oss kreativa eller analytiska, se helheten eller vara tokbra på detaljer.
Din punkt 3 i svaret ovan är klockrent.
Jag skulle aldrig i hela världen vilja vinna ett lopp tror jag. Jag vill delta, hämta inspiration och styrka hos de som är bättre, glädjen hos de som ser min styrka och göra det jag är bäst på - att vara mig själv och prestera utifrån min förmåga. Jag är nog världens bästa förlorare, för jag har mig själv som utmanare. Som Fredrika skriver här uppe så hade jag omspringningstävling inför Sthlm marathon, det var MIN tävling där deltagarna inte visste att de var med :-) detta för att sporra och driva mig.
Det blir ett eget inlägg i frågan framöver :-)
Jag tar tillbaka det jag skrivit, på tunnelbanan slog mig insikten att jag visst är tävlingsmänniska. Inte att jag måste "klå" andra (människor), men alltid är det någon jävla backe, någon grym distans, eller något skräckinjagande tempo som skall betvingas och besegras. Och den här backen, distansen eller tempot gör jag på något sätt i mitt psyke till en reell varelse, kanske inte människa men något monster eller djur. Kanske bottnar det här i att jag egentligen aldrig varit så jätteintresserad av just människor (förstå mig rätt här...), medan hela omgivningen liksom är magisk och full av entiteter att relatera till.
Men visst fan ökar även jag tempot när jag hör någon ligga i hasorna.
mia: tack! mkt intressant! känner igen mig i allt!
min far - prestationsmänniska.
jag - prestationsmänniska.
min mor - ingen tävlingsinstinkt.
min bror - ingen tävlingsinstinkt.
och precis som du säger handlar det om hela livsinställningen, tron på sig själv, förmågan att ta plats osv.
min far fyllde ett helt rum bara genom att stiga in i det. för honom var det självklart att han hade viktiga saker att säga.
min mor och min bror är livrädda för att stå i centrum, avskyr att tala inför folk, har svårt att se sig själva som vinnare.
jag har alltid trott att det där till stora delar beror på miljö, hur man blivit uppfostrad. kanske har jag velat tro det för att det känns så "definitivt" att det skulle va medfött. är man stämplad från början blir det ju sämre förutsättningar för en förändringspotential i någon av riktningarna.
ser fram emot mer i frågan.
fredrika: you got it in you!
jag tänkte faktiskt på det när jag läste din förra kommentar. om man inte har någon tävlingsinstinkt alls, varför då tävla?
kan man vara prestationsmänniska utan att ha tävlingsinstinkt? är det inte bara så att man mäter prestation med olika mått?
en människa som lill-kötta till exempel. han verkar vara asocial och gilla att träna hårt, men han vägrar att tävla. är det för att han är prestationsinriktad, men ingen tävlingsmänniska?
jag tror inte det. jag tror svaret ligger i det du just konstaterade om dig själv; han gillar att tävla men han är inte så intresserad av andra människor, så han tävlar mot klockan och backarna och chinsstången istället.
Hm, jag tävlar ju inte - jag springer lopp. Vet inte om det kanske finns skillnad mellan "tävlingsinstinkt" och "prestationsinstinkt".
När vi var små och spelade badminton gick det ut på att ha bollen i luften så länge som möjligt. Jag tycker fortfarande det är trist att spela mot någon som "tävlar" och bara vill klå mig, och inte förstår tjusningen med att hålla bollen i luften. Till exempel. (Samtidigt blir det ju tråkigt med för lätta bollar.)
Men det är sällan att jag presterar annat än topp, som på jobbet. Det har inte med andra att göra, utan en vägran att göra annat än 100%.
Och som sagt, tävlar gör jag med mycket i min omgivning. För att segra, inget annat duger ;-)
fredrika: det där håller jag med om. jag tycker också det är skittråkigt om jag spelar badminton med nån som är bättre och bara slår ut mig, då blir det inget spel!
det är samma i boxning, sparrar man med nån som är bättre (på träning) måste denne anpassa sig så att även den svagare lär sig nåt; lägga upp schyssta slag, ge personen en chans att kontra osv. annars blir det ingen träning, inget lärande, och inte är det kul heller!
min nya coach brukar säga: på träning sparrar vi med varandra, på tävling sparrar vi mot varandra.
tävlingsinstinkten finns ju där ändå, det är den som driver mig till att vilja bli bättre. det behöver nödvändigtvis inte leda till en officiell tävling, det kan handla om en vilja utvecklas, bli bättre, nå mitt mål, göra ett bättre träningspass nästa gång osv. såna saker är i mina ögon också en tävling, må så vara en tävling som jag hittat på själv.
Det är nog svårt att hitta någon som har mindre vinnarskalle än jag, som samtidigt tycker om att tävla. Hela ungdomen sysslade jag med friidrott i tävlingsform och jag tog det mycket allvarligt. När det blev dags för tävling presterade jag alltid bäst. Jag tyckte om att visa upp det jag var bra på och jag skärpte mig inför publik. Kanske såg jag mig som en artist och sökte beundran som sådan. Tävlandet mot andra var däremot inte intressant annat än som en gemenskap bland andra likasinnade. Jag var intresserad av resultatet men mera sällan av placeringen. Jag var i mycket en individualist och passade dåligt i seriösa lagsportsammanhang. Som medlem en säsong i ett bordtennislag var det kanske inte så bra att hellre vilja spela snygga bollar än att fegspela för att vinna.
Som långlöpare är jag likadan.
Oj vilken spännande kommentarstråd. jag tror man kan vara lite av allt. Samtidigt, och att det beror massor på dagsform och hur livet i allmänhet känns.
Jag är en vansinnig tävlingsmänniska. Går igång på sällskapsspel och tävlar mot folk vare sig de vet om det eller inte. Jag springer alltid fortare när någon pressar mig och när det finns nån att tävla mot. jag ställer upp i tävlingar i första hand för att tävla, inte för att prestera, i alla fall om jag anser mig vara i form. Just nu är tävlingar krydda, jag sprang ju inte tjejmilen för att vinna, det fattar jag ju att jag inte kan, men för att tävla mot mig själv, klcokan och också de andra som är jämbördiga med mig.
Däremot, när jag tävlade i alpint, upplevde jag ibland att tävlingsinstinkten förstörde. Jag hade vunnit mer på att vilja prestera. Viljan att vinna blev vid pressade tillfällen också en rädsla att inte vinna=förlora. Där knöt det sig. Det gör det aldrig på intervallpass med sprintkompisar! Jag tror det handlar lite om hur mycket man själv investerar. På hur blodigt allvar det är.
Jag levde min sport då. Alla träningstimmar, all nedlagd tid skulle exploderas ut i korta 2minutersintervaller. Säsongers förberedelse in i slalombanan. När det inte var balans och harmoniskt var det lättare att vinnarskallen blev något pressande och krävande på negativt sätt.
Jag har svårt att se att jag skulle ragera lika nu, när man pressar kroppen på fritiden. Satsar mot nya prestationsmål och använder tävlingar som det lilla extra. Jag får tex aldrig ångest över att jag "kanske inte vinner" i PT. Vinner jag inte blir jag förbannad, men jag glömmer inte rätta svaret av rädsla för att inte kunna svara rätt!
jumper: åh, jag är likadan. hopplös individualist, har aldrig varit varken intresserad av eller hållt på med lagsport. får jag publik skärper jag till mig, oavsett om det gäller sportutövning eller att tala för min sak. visst är det nån slags uppvsining. men jag tror samtidigt att det är tävlingsinstinkt.
för mig behöver tävlingsinsinkt och en vilja att vinna nödvändigtvis inte handla om att vinna över andra. att spela snygga bollar kan väl vara ett sätt att vinna? du vann tävlingen att spela snyggast bollar!
är helt enkelt inte tävlingsbegreppet beroende av vad man gillar att tävla i? tävla mot sig själv, tävla mot en backe, tävla i att göra nåt snyggt - eller tävla mot andra människor.
det jag vill komma fram till är att en prestationsvilja är samma som en tävlingsvilja - oavsett om man bryr sig om placeringar eller inte, men med skillnaden att tävlingsmänniskan som bryr sig om placeringar har större chans att vinna tävlingar?
eller?
sofy: tack för jättespännande kommentar!
när du säger "jag ställer upp i tävlingar i första hand för att tävla, inte för att prestera, i alla fall om jag anser mig vara i form" så undrar jag: hur kan man tävla utan att prestera? för mig är det samma sak!
antingen går man in i en tävling med inställningen att man ska göra sitt bästa, vinna över sig själv. eller så tänker man att man ska göra sitt bästa OCH vinna över alla andra. är inte båda ett fall av tävlingsinstinkt OCH prestation, men med olika målsättningar?
det här är så spännande för jag sitter just och slipar på ett inlägg om just målsättningar. om hur tävlingsinstinkten kan slå olika beroende på hur man förvaltar den - den kan leda till låsningar, precis som du säger, eller till framgång, beroende på omständigheterna runt omkring.
Oj, vilken lång diskussionstråd med MASSOR av tänkvärda inlägg, åsikter, tankar och funderingar. För egen del är jag en prestationsmänniska, jag vill vara "bäst" på det jag gör men har svårt att jämföra mig med andra. Det handlar således för min del att göra det bästa jag förmår och vara "bäst" gentemot mig själv. Precis som min käre far är jag bra på att ställa krav på mig själv och aldrig vara helt nöjd...
Kan också känna igen mig i Fredrikas tävlingsinstinkt mot utmaningar; jag tävlar mot att krossa tider, backar och sträckor, att hela tiden pressa mig hårdare, längre, snabbare...
Det märkliga i sammanhanget är att jag inte klarar av press från omgivningen, då lägger jag mig platt. Sammanfattningsvis är jag nog en tävlingsmänniska med ganska dåligt självförtroende. En märklig kombination!
karin: en vanlig kombination enligt min dr pannben, och jobbar man med det så blir inte bara självförtroendet bättre utan även resultaten.
jag kommer till det i nästa inlägg!
Magda hela systemet med dopamin är känsligt. Nu till din fråga om man tillför dopamin till någon som gillar att idrotta, vilka effekter skulle man då se. Det är i dag inga problem att tillföra dopamin via läkemedel, det samma gäller att reducera dopaminet. Vi vet idag att personer med schizofreni blir hjälpta av läkemedel som blockerar dopaminreceptorer.Amfetamin har en kraftig effekt på dopaminet som under intag ökar i koncentration.Amfetamin kan leda till schizofreniliknande symtom. Så risken med att tillföra dopamin i en eller annan form är att personligheten kan bli rejält förändrad, kan även bli andra problem. Sen när det gäller dopamin, idrott och vällust, så får vi en belöning i form av dopaminpåslag när vi gör saker som vi mår bra av och som skänker oss tillfredställelse. Det skulle då betyda för att öka denna kemiska belöning så skulle vi helst tillföra denna under pågånde idrott eller i all fall i direkt anknytning till idrottsprestationen. Detta skulle bli svårt, skulle möjligvis gå att testa på några stackars möss. Men i det stora hela så finns det betydligt bättre dopingmetoder än dopamin. Dock har dopamin förekommit inom kroppsbyggarvärlden som dopingmedel. Tanken var där att det skulle frisätta mer tillväxthormon.
Problemet med lagsport är väl att alla helst ska ha någorlunda samma inställning. I seriösa sammanhang sticker bohemen ut, han som vill spela snyggt hellre än att nödvändigtvis vinna. Spelar man bordtennis i lag, ges inga stilpoäng. Då vill lagkompisarna att man ska sätta matchbollen. När man spelar något på kul i trevliga sällskap, är det tvärtom, som en del redan har sagt. Den som då till varje pris vill vinna, kan bli en löjlig spelförstörare. Själv tycker jag ofta att det är lika kul att förlora som att vinna om det sker på ett dramatiskt eller spektakulärt sätt. Det är roligt att bli lurad med en överraskande boll i badminton. Det är roligt att skrika jädrar, när någon annan överraskar med att sitta med esset kortspel. Jag blir gärna omsprungen i spåret. Särskilt av damer. Att springa om kan ofta vara knepigare rent psykologiskt. Behöver jag hjälp?
När det gäller "Tantomannen", tror jag inte att det handlade om tävlingsinstinkt utan om leda. Han tyckte väl bara att det var så helt onödigt att springa den långa omvägen som alla andra. Han tog nog inte loppet så allvarligt. Kanske hade han fått det i present.
Till sist: Vem är "lill-kötta"?
anonym: jag förstår, verkar vara mer komplicerat än nyttigt att mixtra med det där, men det förhindrar inte att det är oerhört intressant kunskap. tack för svaret, jag läste med stor behållning!
jumper: tror absolut inte du behöver hjälp. tvärtom, jag tror att din inställning kan inspirera andra. det låter som att ditt fokus ligger på att ha kul. du vill bli road. det är ju utmärkt! dessutom en grundförutsättning för att kunna prestera, speciellt om vi talar långsiktigt.
dessutom delar jag flera av dina egenheter. jag kan till exempel bli jätteglad när en sparringpartner överraskar mig med en uppercut i magen. vid såna tillfällen utropar jag "bra!" och blir glad för den andres framgång. det hindrar mig givetvis inte från att vilja lyckas med samma grej, vid ett annat tillfälle.
intressant teori om tantomannen.
och till sist, lill-kötta måste man känna till. läs på!
http://magdagad.blogspot.com/2008/08/dedicated-to-lill-ktta.html
Tack för den länken!!
Fåordig skummis som tränar hårt - det är ju jag! (utom det sista då).
Skicka en kommentar