Saker folk inte förstår med mig 1

Varför måste du ta ut dig så där?

Frågan ställdes för några år sedan vid ett frukostbord. Jag kom direkt från ett morgonpass löpning och var inte helt talbar. Sedan dess har många liknande frågor riktats mot min person.

Folk verkar helt enkelt tro att jag finner ett egenvärde i att "ta ut mig" och "spränga gränser". Att målet med hårda träningspass är att avsluta dem darrandes och illamåendes, helst med begynnande likstelhet och synliga blessyrer dagen efter.

För att reda ut alla eventuella frågetecken en gång för alla: That is not my mission!

Faktum är att jag är väldigt bekväm som person. Jag tar jeepen precis överallt, även till affären som ligger 400 meter bort. Jag bor i stan, jag har nära till allt, jag tycker att en resa på över en kvart är olidligt lång och jag minns inte när jag åkte kommunalt senast.

Favoritsysselsättningen förutom att träna är att inte träna. Så fort jag kommer hem slänger jag mig i sängen, där jag oftast ligger i timmar innan jag somnar. Jag läser, surfar, bloggar, kollar film och rör mig på sin höjd de få metrarna fram och tillbaka till köket för att hämta något ätbart.

För att tumma på min bekvämlighet ska det erbjudas mycket i gengäld. Som i somras under kajaktrippen när vi sov på karga klippor ute i havet, det var ok eftersom upplevelsen jag fick i gengäld kompenserade för det lutherska levnadssättet.

Fascinationen när det kommer till träning har alltså ingenting med självplågeri att göra. Tvärtom. Skulle man koka ner min träningsfilosofi till en tes skulle den lyda "att träna för att orka träna". Jag strävar helt enkelt efter att vara så vältränad att även riktigt hård träning blir bekväm.

Första gången jag kunde träna flera timmar i sträck utan att plågas var en fantastisk njutning - och det är den upplevelsen jag eftersträvar än idag. Att kunna boxas, springa, paddla och göra allt annat jag tycker är roligt utan att störas av en svag kropp eller en dålig kondition.

För mig är träningen en livsstil, inte ett medel för att uppnå något slags högre mål som att testa gränser eller vinna över andra eller späka mig själv eller förändra min vikt eller vad folk nu brukar anta. Jag tränar för att kunna paddla över havet en varm sommardag och kunna gå iland på en ö och springa över klipporna och slänga mig i vattnet och simma, som ett glatt barn som inte inser sina begränsningar.

För att bli så vältränad att jag kan kliva in i ringen och fysiskt möta en annan människa som försöker träffa mig med sina nävar. Att få vara närvarande under de få minuter då någon slår mig och då jag slår tillbaka, i ett nu där det inte finns plats för något igår eller imorgon eller för några andra tankar än de jag behöver för att överleva i stunden.

För att kunna göra de saker som jag lever för, helst med så liten ansträngning som möjligt. Och jag antar att det är precis samma sak för människor som gillar att gå på klubb. De gör det inte för att bli trötta och bakfulla dagen efter, lika lite som jag tränar för att ta ut mig och få träningsvärk. Jag är helt enkelt bara en människa bland andra som gör det som ger mitt liv en mening.