Min märkligaste födelsedag hitills

1. Jag fyller 33 idag och jag har ett år kvar till pension.
2. Jag sitter här och firar med ett glas vatten och en lätt kesella.

Dessutom kom jag precis på att jag inte berättat för er om det psykbryt som jag fick i somras. Låter muntert va?

Så här är det.

Vid den här tiden förra året var mina enda erfarenheter av boxning boxercise. Jag hamnade på ett pass av en slump, upptäckte att jag älskade att slå på pads och blev alltmer nyfiken på hur det skulle vara att träna boxning - på riktigt.

Därför klev jag in på boxningsklubben Linnéa. Jag fick provträna på ett motionspass och blev förvånad över den skillnad som det innebar att slå mot en motståndare, även om det bara var mot handskarna. Dessutom upptäckte jag att jag inte kunde slå, alls.

När vi skulle slå säck fladdrade jag runt och petade på den som bambi på hal is. När vi skulle skuggboxas längtade jag efter en skämskudde. Och när jag veckan efter fick prova att sparras, fick jag en chock. Hur kunde något vara så svårt?

Här någonstans bestämde jag mig. Jag skulle lära mig boxas, kosta vad det kosta ville. Det var som att vara förälskad. Jag kunde inte tänka på något annat än boxning; jag ville vara i träningslokalen hela tiden och insupa allt som hade med sporten att göra.

Under vintern fick jag allt bättre kontakt med min tränare H. En dag ringde han mig och frågade om jag ville börja hjälpa till på klubben. Klart jag ville! Och nästa gång han behövde åka bort fick jag hålla i träningen. Leda pass kunde jag ju.

Sedan hände allt väldigt snabbt. På sportlovet hade tävlingsgruppen läger på klubben och jag blev inbjuden att delta. Plötsligt stod jag med huvudskydd och tandskydd och fick slag i ansiktet, av duktiga boxare som var hälften så gamla som jag.

Jag insåg att jag var rätt talanglös, men jag hade viljan, hjärtat, styrkan och konditionen, och det gav mig en plats i gruppen. Min tränare blev min coach H, och från att ha varit frivillig blev min träning obligatorisk - jag blev en matchboxare.

Det här hände för nio månader sedan, och den tid som har gått sedan dess kan jämföras med att gå i väntans tider. Jag har förberetts för det som komma skall, jag har prioriterat bort allt annat, och jag har gjort det med glädje.

Men en sak har hela tiden legat och gnagt: min ålder. När jag matchsparrade första gången fick jag möta en ungdomsboxare som var i övre tonåren. Jag fick storstryk. Det var inte så konstigt, hon hade tränat flera år och gått match.

Däremot var insikten jobbig; jag skulle aldrig kunna ta igen erfarenheten. I boxning pensioneras man vid 34, efter det får man inte matcha mer. När jag insåg att jag inte bara fightades mot mina motståndare, utan även mot tiden, blev jag förtvivlad.

Efter den där sparringen stod jag och deppade vid ringrepen, och då dök coachen till tjejen jag mött upp. Vi pratade lite och när han insåg mitt problem sa han: Maggan, boxing is not a sport, it´s a lifestyle. Just då var det inte mycket till tröst.

Tiden gick och jag koncentrerade mig på att göra det som jag gör bäst: att träna. Jag fick ett träningsschema som tvingade mig att ändra mina arbetstider, jag började morgonträna, jag började äta efter mina träningstider. Och jag älskade det.

Så kom sommaren. Det nalkades semester. Och jag insåg att jag inte kunde resa bort; jag hade mina träningar, jag var kallad till träningsläger. Det blev en vecka i skärgården, sedan var det bara att gå tillbaka till boxningsklubben.

Allt jag drömt om började kännas overkligt och jag fylldes av tvivel. Varför anpassa hela mitt liv efter en sport, när det fortfarande fanns juniorer som kunde ge mig spö? När jag ändå bara hade drygt ett år kvar att träna?

Jag började drömma om att få träna på mina egna villkor. Att kunna hoppa över ett pass för att träffa vänner, att resa bort en helg, åka på en semestervecka. För den vars träning är frivillig är det svårt att förklara hur det är att ha närvaroplikt.

Och när semestern kom och jag skulle till Bosön kom psykbrytet. Jag kände mig priviligerad som fick åka på läger. Jag skulle få den bästa träningen, boendet och maten, utan att behöva betala, och jag skämdes för att jag ville göra nåt annat.

Jag ville vara med mina vänner och ha min frihet, och det gick upp för mig att om jag satsade på något annat, som multisport eller triathlon, skulle jag kunna ha det så jämt, utan att vara pressad av min ålder.

Men jag åkte till lägret. Och jag spöade alla. I styrka. I löpning. Men inte i boxning. Så klart. Jag var fortfarande den med minst erfarenhet. Och nu kunde jag inte hålla humöret uppe. Vad hade en kärring som jag att göra bland en grupp tonåringar?

Jag hade nått en återvändsgränd och kunde inte se klart. När det dessutom uppkom en liten intrig på klubben tappade jag lusten helt, jag ville bara sluta och samtidigt fyllde det mig med en sorg som var så stor att det kändes som jag blev levande begravd.

Träningslusten var det dock inget fel på och mitt schema blev alltmer splittrat; jag tränade boxning, löpning, simning, orientering, paddling och cykling. Och en söndag var det mycket nära att jag åkte och körde en träningstävling i multisport.

Men det blev inte så. Det som blev var att min käre coach H ringde, och gav mig den lösning som jag själv varit för rädd för att yppa: jag kunde göra en nystart och byta klubb.

Att byta coach och klubb är känsligt i boxningsvärlden. Utomlands gör man det inte. I Sverige är det ok om coacherna godkänner, och om det sker före säsongsstart. Men lojalitetskonflikten är fortfarande stor, och jag kände mig som en svikare.

Första passet på nya klubben vände allt. Jag hamnade i en äldre grupp, med mer utrymme för individuellt upplägg, och jag fick genast bra kontakt med min nya coach. Det var som att bli nykär igen. Vad hade jag tänkt på, jag älskar ju den här sporten!

I dagsläget känner jag fortfarande sorg för att jag har ett år på mig som matchboxare, men jag låter det inte vara ett hinder. Jag blir bättre för varje dag som går och jag tänker inte låta mitt födelseår stå i vägen i ringen.

Därför firar jag min födelsedag med kesella. Jag är nämligen anmäld till match imorgon, vilket jag gärna prioriterar framför tårta. Gisslet är att jag ännu inte fått en motståndare, det händer ofta i boxning, men dyker det upp någon är jag förberedd.

Och nästa födelsedag, när jag inte får matcha längre, kan jag fortsätta boxas ändå. För boxning är inte bara prestation, boxning är en del av mitt liv. Och var det inte precis det som någon sa? Nåt om att boxning är en livsstil?

Nåt om att man lever sin sport, att man gör det av kärlek och oavsett ålder. Just det: Boxing is not a sport, it´s a lifestyle, och jag lever för fullt. Vem det var som stod bakom de kloka orden? Min nya coach.