Såg ni tevedokumentären om svensk skidåkning igår på 1:an? Ett mycket välgjort program späckat av sporthistoria och roliga anekdoter.
När programmet började kom jag precis hem från träningen. Kände mig ovanligt trött i kroppen och tom på energi. Kanske inte så konstigt efter att ha stått och nött slagkombinationer och slagit säck i två timmar - med förutröttade muskler från all skidåkning.
Men under träningen tänkte jag inte så. Jag tänkte inte: Ok Magda, du är mör, ta det för vad det är och slå ner på tempot. Jag tänkte: Det här är träning som brukar kännas lätt, det är inte ens sparring. Koppla bort de där negativa tankarna och kör bara.
Precis som de gamla brukar säga om skidträning: De e bar å åk.
Och när man kokar ner all träningsteori tycker jag oftast att man landar där. Man kan läsa på hur mycket som helst och planera och strukturera och periodisera, men i slutänden handlar det ändå om att göra sin träning, hålla kontinuitet och pressa gränserna för vad man klarar av. Det är grunden. Gör man inte det utvecklas man inte.
Många gnäller på hårda coacher och på idrottsmän som driver sig själva hårt. I vissa fall är det befogat - i andra inte. Kroppen är trots allt gjord för att arbeta och skador och sjukdomar uppstår oftare av inaktivitet än av aktivitet.
Personligen tycker jag att man ska lägga gränsen för sin träning utifrån vad man tycker är kul och mår bra av. Känner man att det är värt slitet så är det bar å kör på.
Just när jag sitter där i tevesoffan och tänker på detta dyker Sixten Jernberg upp i rutan. Han berättar på sitt korthuggna sätt om hur han tränade varje dag och hur han varje pass pressade sig till bristningsgränsen.
Varje pass? undrar intervjuaren och Sixten svarar nåt i stil med att: Jo, man började ju passet med att köra max tills man nådde gränsen och vart tvungen att hitta en annan rytm för att kunna fortsätta. Sen höll man sig där tills passet var slut.
När jag hör honom berätta detta skrattar jag för mig själv och tänker saker som: Vilken jävla galning och: Tur att träningsteorierna har utvecklats sen dess.
Sekunden efteråt får jag ett sms från Gunde som lyder: "Sixten: du har nåt gemensamt med karln!"
Inlägg
10 kommentarer:
Kul att läsa om det stora vinteräventyret! Coolt vattenfall. Och vad man kan utläsa när man följer din blogg, så måste jag hålla med Gunde.
Tänkvärt. Det ska jag ha i åtanke när jag kör igång militärträningen igen. Det är så lätt att spara på krafterna för man inte vet vad som komma skall. Vilket ibland för med sig att man inte är helt slutkörd efter passet. Vad kan hända om man tar ut sig? Man blir trött, får ömmande muskler och ja... man får dra ner på tempot eller intensiteten för resten av passet. Will try.
Kollade också på programmet och det som slog mig mest var att inte så många av dem såg ut att vara särskilt happy. Blir man trött, trist och oglad av att ta ut sig för mycket? Såg en snutt på ett annat program om svenska tennisproffs. De hade inte samma stil när de gällde att ta ut sig men de verkade mycket gladare. Kanske pengarna eller mer kul personer i grunden som väljer tennis?
Fick det tipset från en träningskompis. Att jag kan ta mig igenom mjölksyreväggen bara jag ändrar tempot. Och att behärska rädslan. Rädsla skapar svaghet
Hej, några kör på devisen gå ut hårt och sen öka farten även de tänkvärt......
Att gå över gränser sitter oftast mentalt och med lite jävla anamma så går det nästan att flytta berg. Dessutom är gränser till för att flyttas på man kan läste någonstans att kroppen tål ca: 30% mera än vad man tror. Kan säkert variera från person till person men helt klart tror jag mycket sitter mentalt. Jag har personlig lyckas pressa min kropp till nivåer som jag från början trodde på. Om man inte testar nya gränser anser jag inte man kan utvecklas som idrottare eller?
jobarez: ja det där vattenfallet var sjukt cool! kul du gillar läsningen :-)
mia: exakt! vad händer om man tar ut sig? typ ingenting. förutom att man blir trött. men det har ingen dött av. och det är ju snabbt övergående.
anonym: tror inte det har med att ta ut sig att göra utan med att skidåkning är en asocial idrott där det gäller att ligga ensam och nöta mil efter mil efter mil. krävs nog en viss personlighetstyp för att greja det. många va skidstjärnorna har väl inte varit några sociala vidunder direkt.
arj: exakt så!!! våga plåga, helt enkelt.
staffan: nej precis. att utvecklas som idrottare handlar ju om att pressa gränser. håller man sig på bekvämlighetsnivå och tränar som man alltid gjort så underhåller man bara - men utvecklas inte.
Ni båda har nåt gemensamt....med sixten...Gunde kan ju f-n aldrig ta det lugnt ;-) !!!
Jag är beredd att hålla med dig, om man inte pressar sig själv så kommer man ju inte framåt. Din förmåga att alltid pressa dig själv imponerar stort! Go Magda (eller ska man skriva go Sixten?!)
Om man vill umgås med glada och kul personer ska man således undvika "nötningsidrottare"?
dalarna: jo fan gunde viker sig ju så fort han får ont i axeln ;-)
karin: exakt! framgång nås när man träder över gränsen.
anonym: nej så tycker jag inte man kan generalisera. möjligtvis är nötningsidrottare något med ensamvargar än andra men det behöver ju inte betyda att de inte är glada och trevliga när de väljer att vara sociala :-)
Skicka en kommentar