Nej. Men prova att gå till naprapaten.
När jag berättar att jag boxas får jag alltid frågan som står i rubriken. Och mitt svar leder alltid till misstro.
Det är väl klart att det måste göra ont att få en smäll på käften?
Absolut. Men faktum är att det är väldigt svårt att få in en klockren smäll under en boxningsmatch.
- För det första är motståndaren av samma kön, viktklass och erfarenhetsgrad. Det gör att matcherna blir jämna, och det är väldigt svårt att få in rena träffar på någon som är lika duktig som man är själv.
- För det andra är man tränad för att försvara sig, vilket gör att man helt eller delvis kan ta emot smällarna eller komma undan från dem.
- För det tredje har man skydd: tandskydd, handskar och huvudskydd, som dämpar slagen.
Första gången jag blev ordentligt träffad blev jag chockad. Det var ett rakt slag på näsan som gjorde att huvudet kastades bakåt. Chocken berodde inte på smärta, det gjorde inte alls speciellt ont - däremot var det djupt obehagligt och irriterande. Efter det lärde jag mig en läxa: håll ner hakan och håll upp garden.
Den smärtsamma delen av boxningen är densamma som i alla andra idrotter: att orka. Det är extremt energikrävande och det fullkomligt sprutar mjölksyra ur öronen. Det är som att bli jagad när man springer tvåminutersintervaller, så att man hela tiden tvingas byta håll och kommer ur rytm. Sedan har man bara 1 minuts vila innan det är dags igen.
Men den där smärtan är ju en obligatorisk del av all idrott. Går man aldrig över sin gräns blir man heller aldrig bättre, men det är å andra sidan en smärtgräns som man väljer själv - börjar det göra för ont när man springer kan man ju faktiskt stanna.
Annat är det när man går till naprapaten.
När jag låg på rygg på naprapatbänken med nålar instuckna i händerna idag fick jag erfara riktig smärta. Min vänstra axel och min nacke har plågat mig så mycket under natten att jag knappt hyste något hopp när jag stegade in till min akuttid hos naprapat O. Jag tänkte att den där axeln får man väl bara tokfylla med Voltaren och vila.
Jag hade fel, och det skulle jag snart bli varse. "Det där kommer från bröstryggen", konstaterade O från sin kontorsstol. Jag svarade ett ytterst tveksamt "Jaha, men där har jag inte ont?", varvid O promenerade fram till bänken och tryckte ner ett par välriktade fingrar någonstans över mitt högra bröst.
I samma sekund fylldes hela min kropp av strålningar, dunkningar, ryckningar, knivar som skar, tårar som rann - och jag kunde inte göra ett skit för att ducka undan, stanna upp eller försvara mig. Det kallar jag smärta.
Nästa behandlingstid är satt till torsdag, men jag är välkommen för nålsättning både imorgon och på onsdag. Welcome to hell, liksom. Men som man bäddar får man ligga, och den här veckan blir det jag som ligger och min naprapat som jobbar.
Jag gissar att det blir en av mina mest plågsamma veckor på mycket länge.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
7 kommentarer:
Jag lider med dig, att gå till naprapaten är sannerligen en ohygglig upplevelse... :-S Har för övrigt varit hos sjukgymnast-Lollo idag (Anna har semester) och fått massage på mina arga dumben. Det är fasen inte att leka med det heller!
Skönt att naprapaten redan gett dig en diagnos. Lycka till! Smärta är något jag förstått du står ut med, så det kommer att gå hur bra som helst!
Och att det är sanslöst jobbigt att dansa omkring i en ring svingandes med armarna i kraftiga slag förstår jag måste vara fruktansvärt jobbigt.
För många år sedan tränade jag Karate (Shotokan) och den mängd energi som krävdes enbart för att slå luftslag var helt enorm.
Jag, som är känd för att inte transpirera speciellt mycket (relativt sett) vid fysisk ansträngning, svettades alltid som en gris i Dojon och dräkten var fullständigt genomblöt efter en timmes träning.
Är riktigt imponerad av er boxares enormt goda fysik!
phu. Smärta som man inte kan jobba sig bort ifrån är tuff. Skön beskrivning av idrottens vardag förresten. Ja, elelr kanske inte vardag, men vardag om man vill komma nånvart!
Äta frotté är kul! Jag har prennat på naprapater/kiropraktorer/sjukgymnaster efter att ha börjat löpträna. Tydligen är inte 16 års rock 'n' roll liv bästa upplägget för långdistans!? Bäst är nästan när de bestämmer sig för att massera bort det onda. Min bror hävdar att elchockerna är värre.
Värst är när de kör ner armbågen i ichiasnerven i rumpan i typ 2 minuter. Det är ren och skär smärta det.
Naprapater har horn i pannan, men de är på något sätt underbara att ha. Bor din naprapat O på Döbelnsgatan månne? I såfall har vi samma och han har onda armbågar vill jag lova...
felic: blir dina dumben bättre? hoppas det! jag kan röra några millimeter på nacken idag, utan att följa med med hela kroppen - klart framsteg :-)
benet: aha, du är en sån där som kan springa på utan att svettas, jag har alltid undrat hur ni är funtade ;-) själv blir jag som kommen ur en dusch så fort jag sätter igång med någon som helst fysisk aktivitet.
sofy: ja... just nu känns det där arbetet verkligen - huuua. en ständig kamp liksom.
n´batha: jag brukar chocka mig själv med el med min TENS-apparat, men det är ju skönt i jämförelse med en naprapats nypor. fast det kanske var riktigt elchocker han menade?
medeldist: ja DET gör fasligt ont.
karin: döbelnsg it is! liten värld :-)
Skicka en kommentar