Jag lyckas aldrig hålla mig på den inslagna vägen.
Och jag älskar det!
För när den huvudsakliga träningen är planerad ned i minsta minut - av andra än mig själv - är det så himla skönt att få vara rebell när det kommer till resten.
Springa utan pulsklocka.
Springa utan tidtagarur.
Springa utan musik.
Springa utan sällskap.
Springa utan en plan.
Helt enkelt: springa för springandets skull, bara för att det är så jävla härligt att springa!
Sätta den ena foten framför den andra, låta kroppen bestämma takten, låta tankarna vandra vart de vill. Utan en tid, utan ett måste, utan ett endaste skit som stör.
PRECIS ett sådant pass som jag hade ikväll.
Gick utanför dörren utan någon som helst plan. Vart skulle jag börja springa? Höger, vänster, rakt fram, neråt?
Det blev nerför backen, ned mot Årstaviken. Kroppen kändes lätt. Andningen kändes lätt. Men den vanliga vändan runt viken ville jag bestämt inte följa.
Så vad skulle det bli? Och hur långt skulle det bli? Till Hornstull och Hornsgatan tillbaka? Runt Reimers? Runt Långholmen?
Nix.
Fötterna ville nån annanstans. Fötterna ville runt Söder. Så runt Söder fick det bli.
Vattnet låg spegelblankt under broarna. Luften var stilla och klar. Löparna var få. Kvällsflanörerna desto fler. Och frihetskänslan?
Maaaximal.
Jag säger bara Shit! vad jag älskar Stockholm och Shit! vad jag älskar att ha en stark och frisk kropp som orkar springa runt på dess vackra gator!
Detta, gott folk, var dagens tacktal. Imorgon blir det ett annat Revolutionary Road. Peace, love and understanding och gonatt på er!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
12 kommentarer:
Jag bara ler. Just så! :-)
Det händer mig inte så ofta, men när det händer så är det precis så underbart som du skriver. You go, girl!
Sådana pass kan vara så otrooooligt härliga. Kanske när löpning är som bäst? Inga krav, inga måsten. Bara den egna andningen och benen som tar en dit man vill just då.
Håller med! Det är fantastiskt att bara kunna göra!
Peace, Love & Pitbulls ska det vara, grymt band! =)
Roligt med sån känsla. Har haft tvärtemot på mina senaste pass och har varken varit roligt eller lätt att springa. Dock flyger jag till Berlin idag så 4 dagars vila efter två halvtaskiga veckor med träning.
du sa du skulle ut på en slö släpa-sig-runt runda...
detta låter mera som det var i somras...
kan du kolla din träningsdagbok för att se vad som gjort skillnaden från trötthet och sjukhet tillbaks till glädjen? sömn? mat? vila? intensitet?
//
fredrika, karin, river, sofy: härligt att ni känner igen er, sån underbar känsla!!! :-)
dunceor: pitbulls? låter spännande :-) trist att du haft seg träning, men det vänder ska du se. have fun in berlin!
björn: jo men man vet ju aldrig innan hur det kommer kännas när man väl är ute och springer, eller hur? :-) hade väl egentligen bara en dipp i början av hösten och det tror jag berodde på överbelastning och tveksamheter gällande min satsning. ingen skillnad gällande sömn, mat, vila, intensitet... eller jo, jag har inga vilodagar alls nu, det är väl enda skillnaden, men det sätter sig mer i skallen tycker jag, att man vill vila träningspsyket liksom och göra nåt annat än träna ibland... och sjukhet? jag var förkyld en vecka!!!
björn igen: kollade nu, 31 dagar utan vila, kanske en formtopp efter lång boost? en annan skillnad kan vara att jag tappat ett par kilo sista månaden. men jag tror det mest är vanliga ups and downs som kommer och går...
Tror du har rätt att det sitter i skallen, kanske var det flow nu. Hittade följande citat "Olika studier har försökt fånga vad som utmärker idrottare med flow. De har bl a funnit att flow har samband med högre självförtroende före tävling, god uppfattning om sin egen förmåga, målorientering, låg ångestnivå, god känsloreglering, positiv inre dialog, och mindre av negativa tankar. De som oftare upplever flow utmärks av att de har hög självtillit till sin egen kompetens och att de drivs av en inre motivation." Mao mycket mer psyiskt än fysiskt.
lisa: word! tror säkert det mentala och det fysiska måste samspela, men vet man inte varför man tränar och vad man satsar på - så som det var för mig nu i september - så funkar ingenting.
"självtillit till sin egen kompetens och att de drivs av en inre motivation" - kunde inte uttryckt mitt nuvarande sinnesläge bättre själv...
Vilken "tur" du hade, skönt! Löpning är som bäst när det kommer oförhappandes. Händer ofta när planerad träning inte hinns med pga tidsbrist etc, löpning kan vara så impulsivt.:)
Har du inte trappat ner på boxningen, inte varje dag längre? Löpning gör iaf mig inte "sliten" som andra pass, om det inte är långa långdistanser. Blir mer energi över till att bara springa avslappnat och okontrollerat.
kb: nej, ingen nedtrappning, tvärtom. blev ett extrapass förra veckan pga sparring på lördagen. kör alltid 5-6 pass i veckan, med 3-4 sparringar. förra och förrförra veckan var nog de tuffaste hittills, med mer sparring. denna vecka ett pass som uteblev pga en schemaändring. nu till helgerna däremot så blir det mer vila - eller pja, mer komplementträning och mindre boxning :-)
Skicka en kommentar