Novemberbad

I Riddarfjärden.

Det blev sammanlagt fyra bad under helgen. Vet inte vilken temperatur det var, men det bet rätt bra i skinnet. Skönt var det i alla fall. Eldar man på bastun uppemot 100 grader verkar det inte spela någon roll hur kallt det är i vattnet. Fast det där kanske jag tar tillbaka längre fram.

Med i dokumentärfilm

Om tjejer som tävlingsboxas.

Min coach Perkele tränar sju personer. Sex av oss är tjejer. Det betyder inte att vi tränar på något annat sätt än killar, det betyder bara att Perkele en dag bestämde sig för att satsa på dem som andra kanske inte trodde på.

Boxning är en sport med gamla anor där traditioner fortfarande har stor betydelse, och av tradition är boxning en sport för män. Det innebär inte att kvinnor är sämre på att boxas. Faktum är att de svenska boxare som presterar bäst internationellt är kvinnor.

Trots detta finns det fortfarande coacher som är emot att kvinnor boxas. De tycker att det är bekvämare att arbeta med män och de tycker att de är roligare att titta på herrboxning än damboxning. Sedan finns det coacher som gärna tränar mixade grupper, men som anser att män har bättre teknik.

Till minoriteten hör coacher som Perkele, som säger att boxning inte har något med kön att göra, utan med person. När han började träna tjejer märkte han att det gick att plocka fram precis samma egenskaper hos tjejer som hos killar, och att de kan bli precis lika bra, vilket han tyckte var en fascinerande process.

Själv tycker jag att det är fascinerande att en man som inte på något sätt skulle tolkas som feminist (troligen skulle han vid första anblicken tas för motsatsen) och som kanske inte ens själv funderat över begreppet, rent praktiskt gör mer för kvinnor och för jämställdhet än många som aktivt benämner sig feminister.

Att låta kvinnor boxas på samma villkor som män leder inte bara till jämlikhet i boxningslokalen. Det leder också till ökad självkänsla hos många tjejer, något som de har med sig även utanför boxningen. Killarna som boxas med tjejer får i sin tur med sig en bild av tjejer som skiljer sig från den traditionella. Troligen får även de killar som får stryk av en tjej en annan uppfattning om sig själv och sin roll som man.

Sedan en vecka tillbaka dokumentäras detta av filmare från DI - Perkeles arbete med oss tjejer ska helt enkelt bli dokumentärfilm. Det innebär att vi tränar precis som vanligt, med skillnaden att Perkele får en mikrofon fastsatt i kläderna före varje träning och att vi boxare får en filmkamera upptryckt i nyllet i tid och otid.

Filmarna är intresserade av den process som vi tjejer går igenom när vi sparrar. De vill veta hur vi lär oss att gå tvärs emot det som är brukligt i övriga samhället, det vill säga att frivilligt ta emot stryk. Själv tycker jag att det som var svårast att lära sig var att ge stryk, som Biffen sa: "att slå för att träffa någon annan i ansiktet och att dessutom verkligen trycka på när man gör det".

Det ska bli intressant att se vad de kommer fram till. Vad har ni för tankar om boxning och om tjejer som boxas?

Gå ner i vikt av att läsa en bok?

"Jag gick ner 15 kg efter att ha läst Smärtbäraren."

Citatet kommer från baksidan av Åsa Nilsonnes roman som handlar om Ada, en kvinna som har förmågan att ta över andras kroppar. När Nilsonne skrev Smärtbäraren tänkte hon på den som en vanlig spänningsroman, men efter att den hade getts ut började hon få brev från människor - som läst boken och gått ned i vikt.

Nilsonne är psykiater, professor i medicinsk psykologi och författare. När hon hade sitt sommarprogram talade hon bland annat om Smärtbäraren och jag fastnade för följande beskrivning: "Den utgår ifrån det faktum att om man har en biosalong till exempel, full med folk, och så frågar man dom; hur många av er skulle vilja gå ner 5-10 kilo, kanske mer? Då är det väldigt många som sträcker upp handen, mest kvinnor. Och sen frågar man; hur många av er är det som inte vet vad man behöver göra för att gå ned 5-10 kilo? Ingen sträcker upp handen."

När jag hörde det här och när jag sedermera läste boken var det verkligen en aha-upplevelse. Inte för att det hon talar och skriver om är några nyheter, utan för att hon så klockrent sätter fingret på det som är en kostrådgivares största problem - att få klienten att följa programmet. Att lägga upp ett mat- och ett träningsschema är inget som helst problem, det är ett teoretiskt hantverk som man lär sig, i grund och botten är det ren matematik, som man vet fungerar. Utmaningen är att motivera någon till att följa det, ett arbete som jag börjat göra mer och mer med hjälp av mental träning.

För precis som Nilsonne talar mer om längre fram i sommarprogrammet handlar inte viktnedgång om okunskap, de flesta skulle på egen hand kunna göra en plan för att gå ner 5 kilo och förbättra sin kondition. Det som det handlar om är att en del av hjärnan vill och kan detta, medan en annan del av hjärnan vill något annat - det uppstår alltså en låsning, en clinch i hjärnan mellan å ena sidan vad man önskar och å andra sidan vad man har för vanor, smärttröskel, sätt att belöna sig med mera.

För att lyckas med en förändring räcker det alltså inte alltid med att få ett recept på vad man behöver göra. Ibland behövs det mer än så, och det är i sådana fall som det blir svårt för oss kostrådgivare, eftersom vi omöjligt kan leva våra klienters liv. Men det kan Ada i Smärtbäraren. Hon tar över deras kroppar och bantar ned dem, tränar upp dem, lär dem slappna av, hitta rutiner och ett sätt att hantera sin smärta - medan klientens själ ligger nedsövd, som under en operation fast mycket längre.

Det finns några ställen i boken som jag har läst upprepade gånger, till exempel dessa:

"Tidigt på kvällen drog magen smärtsamt ihop sig, som om den blivit hyperaktiv av att få i sig middagen, och sedan följde tio minuters obehag. Jag behövde inte göra något särskilt, jag fokuserade bara på att uppleva hur smärtan kom och gick, hur intensiteten varierade, och hur den sedan gradvis minskade och försvann. Knepet är att inte bli för engagerad - att inte bli rädd, inte bli arg, inte förtvivla. Det här är viktigt eftersom sådana känslor ökar lidandet. Knepet är också att inte börja tro att smärtan är outhärdlig eller att den måste bort till varje pris. Konsten är att acceptera det som händer, vad som än händer, att flyta med strömmen istället för att försöka röra sig mot den. Det där är några av mina yrkesknep."

"Kroppen har gått in i en ny fas. Nu när den något kaotiska allmäna smärtan minskar börjar det gå att urskilja mer specifika obehag. Först av allt är det hunger. Den här kroppen har antagligen avskärmats med mat, lugnats med mat - visste du att en del människor får lika effektiv ångestlindring av mat som av receptbelagda droger som Stesolid och liknande? Stötarna från omvärlden, och även de som kommit inifrån, har tydligen mildrats med sockrets övergående sötma. Det betyder att det blir lite lättare att arbeta än om den hade varit van vid andra vanliga former av ångestlindring - mediciner, alkohol eller illegala droger. Vad som händer är i alla fall väntat: kroppen klagar."

"Jag tror att jag ska lägga in specifik träning i att hantera åsynen av kakor i planeringen för de närmaste dagarna. Så här gör jag: jag sätter mig på konditiorier där kroppens impulser att äta kakor dras igång, sedan tar jag det lugnt, jag lyder naturligtvis inte impulsen utan jag låter den bara vara tills den bleknar och försvinner, som den gör efter ett tag. På det sättet kan jag minska impulsernas makt och inflytande, de blir allt svagare och mindre påträngande, och till slut försvinner de helt."

"Det har också visat sig att varje tunga har smaklökar som är olika känsliga - samma mat kan smaka drastiskt annorlunda för olika kroppar. Ta exempelvis socker - den här kroppen lägger knappt märke till mängder som min egen kropp skulle bli överväldigad av. Receptorerna har blivit okänsliga - nedreglerade som det hade stått i psykologiboken - genom att exponeras för socker i stora mängder, det är som det brukar vara i kroppar som är överviktiga. Nåja, nu kommer de små receptorerna att få kalibrera om sig."

"När kroppens ansenliga vikt flyttas över på fotens tunna ben och ligament protesterar de med en dåligt avgränsad smärta som släpper omedelbart när trycket upphör. Jag kan förstå om den här klienten försöker sitta istället för att stå och om hon väljer att inte gå några längre sträckor. Jag får hitta andra sätt att motionera på. Jag undrar om hon kan simma."

Ovanstående handlar om när Ada tagit över en ny klient med uppdraget att ta hand om den några veckor för att gå ned i vikt och stärka kroppen. Men för alla som tycker att det där låter högfärdigt eller som att det skulle vara så himla enkelt för vissa kan jag trösta med att det dyker upp helt andra problem med historiens gång - för både klienten och för Ada - och till slut blir den verkligen den spänningsroman som den från början var menad att vara.

Saker jag inte gillar 2

Att värma upp.

Men att jag inte gillar det är inte samma sak som att jag inte gör det. Jag ser det snarare som ett nödvändigt ont, som jag behöver ägna mig åt allt mer.

För ont gör det. Numera. Det är som att kicka igång en gammal maskin där allt börjar skaka och man tror att något kommer flyga i luften, innan den hittar sin takt och mal på. Leder som rostiga gångjärn, muskler som en domkraft som låst sig, lungor som en igensotad skorsten.

Ska jag ut och springa tar det 2-3 kilometer att smörja upp lederna, mjuka upp musklerna och få fri passage i luftvägarna. Ska jag boxas eller köra fysträning tar det ännu längre tid. Då behöver jag 20 minuter för att få igång fingrarnas leder, bli flexibel i nacke och axlar, mjuk i midjan, koordinera fotarbetet, hitta explosiviteten och slå igång tekniken.

Men när jag väl är igång, när blodet pumpar och andningen flyter och musklerna arbetar, då mår jag bättre än innan uppvärmningen och ofta känns det som jag kan hålla på hur länge som helst. Kroppen känns mer levande, som om den återgått till något slags urtillstånd där alla delar jobbar i harmoni, under ledning av hjärnan som ständigt tampas med nya mentala utmaningar.

Och i det tillståndet blir förarbetet värt mödan.

Saker jag gillar 2

Etta på listan över saker jag gillar är kaffe. Vad som kommer på plats nummer två är enkelt att lista ut. Men det får inte vara vilken träning som helst.

Kanske borde jag inte ens benämna det träning. Utan utmaning.

För det är det jag gillar. När man kan fokusera på nya utmaningar varje träningspass. När träningen är varierad. När den inbegriper både teknik, list, styrka, kondition och rörlighet. När den utmanar både kroppen och psyket. Och inbegriper andra människor, utan att för den sakens skull vara en lagsport.

Det är väl därför jag föll för boxningen. Där kan allt bli en utmaning. Att stå framför spegeln och lära sig slå en perfekt jabb eller en rak höger - ett evigt pågående arbete. Att lyckas med en fint. Att använda styrkan på rätt sätt. Vara explosiv. Vara snabb i kroppen och i skallen. Vara uthållig. Kunna läsa av en motståndare. Palla ta emot stryk.

Innan boxningen var det styrketräning. Någon kanske tycker att det är tråkigt att traska runt på ett gym och dra i kablar och lyfta stänger. Det tycker inte jag. Det blir inte ett dugg likformat om man väljer att se sin kropp som ett konstverk, som man enträget formar med hjälp av noggrant avvägd belastning och kost. Ena dagen med vikter, andra dagen med egna kroppen.

Och samma var det med det som var upptakten till hela min träningskarriär - konståkningen. Ett evigt slipande på teknik. En frihet att utforma ett program med ett personligt och konstnärligt uttryck. Ett krav på styrka. Smidighet. Snabbhet. Explosivitet. Ständiga utmaningar inom olika områden för att kunna snurra snyggare, hoppa högre, åka fortare - på ett konstnärligt sätt.

Det är på grund av ovanstående anledningar som jag aldrig skulle klara av att bli en bra löpare. Eller cyklist. Eller simmare. Visst krävs det styrka och en varierande träning för att bli allt det där. Men det kräver också en stor del mängdträning, där man nöter mil efter mil, går upp och kör sin löprunda eller cykelrunda eller nöter sina längder i bassängen. Och det är där jag brister.

Ska jag löpträna vill jag helst kombinera det med något annat. Inkludera det i fysträningen. Göra det till ett litet äventyr med ständigt skiftande utmaningar. Precis så här. Faktum är att många av de övningar som visas på filmen är sådana som vi gör på boxningsträningarna.

För övrigt är jag sugen på att springa i den där backen som slutar vid ett rött hus. Enligt Gunde har den ingått i Tjurruset för några år sedan och är mycket brantare än vad den ser ut på filmen. Och de där situpsen där man reser sig till stående måste testas omgående.

Post-mini-semester-depression

Eller så är det helt enkelt så att kyla och mörker inte är lika kul i stan.

Är det så? Ja, så är det nog.

Vinter på landet: Snö som gnistrar, luften frisk och klar, skogen ett friluftsäventyr. Det knarrar under kängorna, isen börjar lägga sig över sjöarna, brasan sprakar i den öppna spisen. Man kan åka skridskor och skidor och spark och skotta snö och pulsa uppför bergen. Eller bara sitta inne i stugvärmen och mysa.

Vinter i stan: Snö som smälter, gråslask på gatorna, isfläckar under skorna och allt man vill göra försvåras av mörker och kyla.

Är det så, eller är jag bara skeptisk nu?

Snö

Grova mängder snö har fallit från himlen. Och vi har vandrat i grova mängder snö.

Två timmar bergsvandring per dag. 15-20 centimeter snötäcke. Huvudsak obanad terräng. Närkontakt med älg. Klarblå himmel. Sol. Sjöar i dalsänkorna. En fors. Några myrhål. En löptur. Ett hus. Tre människor. En mycket bra långhelg.

Den som kan gissa var vi har varit vinner en snögubbe.