Inget blod och inga tårar

Men lite svett kan jag bjuda på.

Puman Sara tycker att jag ska skärpa till mig och börja träna istället för att titta på snygga människor. Jag tycker det var en bra åthutning.

Men faktum är att jag började träna igen efter min evighetsförkylning (snorar fortfarande när jag springer) för drygt en vecka sen. Det är bara det träningen inte har varit så spännande att rapportera om.

Det har inte förekommit något blodvite. Inga tårar. Inga skavsår. Ingen maxpuls. Ingen spyfys. Det har snarare varit så att man har funderat över om det överhuvudtaget kan kallas för träning.

Fast visst kan det göra det. Även komma tillbaka-träning är ju viktig i en långsiktig träningskarriär.

Eftersom min återhämtning inte är vad den varit (den kommer det ta tid att få tillbaka) så smyger jag igång maskineriet och försöker vara snäll mot kroppen genom att varva korta medelintensiva pass med långa lågintensiva.

Rent konkret innebär det att jag springer på morgnarna, i rätt högt tempo men absolut inte max, i cirka 20 minuter. Sedan lägger jag in långa promenader för att öka på tiden utan att öka på ansträngningen för mycket.

Igår var till exempel jag och Gunde ute i skogen och promenerade halva dagen. Är någon slags träning det med. Väldigt vackert också. Tyresta nationalpark och därikring. Rekommenderas starkt.

Utöver detta har jag även flikat in lite styrketräning, vilket nog är det som är mest skonsamt eftersom det inte är aerobt. Men planen är att fortsätta ta det lugnt en vecka till, tills jag drar till Thailand. Sen jävlar.

Nu ska jag springa!

Bildbevis från gårdagens aktivitet