måndag, oktober 06, 2008

Rapport: Expedition myrlöpning

Underbart löparläger med chockartat svår löpning.

I fredags åkte jag och coach J, även kallad Gunde, till Harsagården som ligger i Hälsingland. Eftersom det var lågsäsong var vi de enda människorna på plats. Vi hade alltså hela vandrarhemmet och hela gården för oss själva.


Två människor och hundratals kvadratmetrar.

Harsa är en av Mellansveriges bästa platser för längdskidåkning. Det utgår inte mindre än 15 skidspår från gården, som offseason blir till terrängspår att springa i. Förutsättningarna för vår löparhelg var med andra ord optimala, då platsen erbjuder det bästa för både träning och återhämtning.

Gryning över Harsa.

På fredagskvällen laddade vi med rött kött, fullkornsbulgur och matiga grönsaker. Sedan läste vi och lät oss omtöcknas av bergsluften, som slog på så hårt att vi gick och la oss redan tjugo i nio. Fulltankade med bra mat och sömn vaknade vi i gryningen, åt gröt pimpad med kesella och gjorde oss redo för lördagens första pass: Lätta milen.

Lätta milen. Världens svåraste löpsträcka?

Jag har svårt att finna ord för att beskriva denna löpsträcka. Gunde visste vad som väntade eftersom han åkt skidor här, men även han blev förvånad över den oerhörda mängd vatten som mättat spåret. Uppskattningsvis 80 procent av sträckan var myrlöpning, resten var svår terränglöpning.

Själv hamnade jag i något slags chocktillstånd redan första kilometern. Visst har jag sprungit i blöta terrängspår tidigare, men detta var något helt annat. Jag insåg snabbt att det inte gick att hoppa mellan tuvor för att undvika den värsta blötan, här var det nämligen lika blött överallt.

100 liter vatten per kvadratmeter.

För varje steg jag tog sjönk jag ner till allt från anklarna till knäna i iskallt vatten
. Kylan ilade upp längs benen och det dröjde inte många minuter förrän jag tappat känseln i fötterna. Det kändes som jag sprang på isblock och jag började undra hur jag skulle klara av att avverka tio kilometer på denna mark.

Just som denna tanke slog mig upptäckte jag att det bara satt en sko på mina fötter. Den andra hade fastnat i myren. Det är ju inte nog med att sankmarken gör det blött och kallt, myren suger också - kraftigt. Jag fick borra ner handen och först efter att ha tagit i med full armkraft lyckades jag rycka upp skon och sätta på mig den igen.

Sugkraften gör det också obeskrivligt svårt att springa. Man måste lyfta benen högt och slita med sig fötterna. Det hela var så svårt och konditionskrävande att jag vid flera tillfällen blev så trött och frustrerad att jag helt enkelt stannade. Jag stod i dimman mitt i skogen med fötterna nedsänkta i myren och hamnade i något slags delirium. Hände det här verkligen på riktigt?

De enda liknelserna jag kan komma på för att beskriva den löpning som försiggick är två: att åka längdskidor när det är extremt bakhalt, eller att gå uppför trapporna i Lustiga huset. Fast smutsigare, blötare och kallare. Och utan stavar eller ledstänger.

Två steg framåt, ett steg bakåt.

För att göra det hela lite svårare bestämde Gunde att vi skulle ta en avstickare ut på en av stormyrarna och springa intervaller. Efter två ruscher insåg vi dock att vi skulle förfrysa oss om vi fortsatte, så vi fortsatte ut på spåret igen och kom snart ut på mark som var så sank att vi inte vågade springa på den.

Hela marken rörde sig när man satte ner en fot på den, och vi stod fascinerat och tittade på gungflyn. Bestämt krånglade vi oss upp i snårskogen för att ta en omväg kring det värsta, rörande överens om att det finns bättre slut på livet än att sugas ner i den Hälsingdalska underjorden.

Gunde på ett av få ställen där man har fast mark under fötterna.

Vi sprang vidare och vid de få tillfällen då stigen löpte uppåt och man fick fast mark under fötterna kändes det som att springa på de gångband som för en framåt på flygplatser. Trots att underlaget bestod av hala rötter, uppstickande stubbar och sten kändes det som man flög fram på lätta fötter.

Men precis när man fått igång löpstilen och börjat återfå känseln i fötterna var det dags att sjunka ner i myren igen. Omöjligt att trycka fram höften. Omöjligt att dra tillbaka axlarna. Omöjligt att få något som helst driv i steget. Jag kände mig som en köttbulle som försökte springa, och hamnade återigen i ett mardrömslikt fantasitillstånd.

Samtidigt stannade Gunde upp för att kissa, och tydligen befann även han sig i något slags delirium. Efteråt berättade han nämligen att han flera gånger fått tittat ner för att kontrollera färgen på sitt organ, då han bestämt tyckt att hans penis såg grön ut i dimman.

Löpturen vad med andra ord inte helt normal, men allteftersom jag sprang tänkte jag på det här med nära livet-upplevelser och att befinna sig i situationer där man är absolut närvarande i häret och nuet, och om det var någonting jag var just då så var det just det. Och som ett ödets ironi dök denna skylt upp i spåret just som jag filosoferade som bäst:

Nära livet- upplevelse på myren.

Efter 75 minuters hårt slit var vi tillbaka på Harsagården, adrenalinade och lyckliga som små barn. Snittempot motsvarade ca 7 minuter/kilometer (eftersom vi tog ett par avstickare blev miltiden ca 70 min) och då hade jag sprungit så fort jag kunnat. Gunde hade nog lyckats kapa några minuter om han inte haft mig att släpa på.

Vi såg inte björnen. Såg den oss?

Efter att ha stoppat i oss en näringsriktig lunch baserad på tonfisk blev vi informerade om att det huserar en 250 kilos björnhanne på myren. En jägare hade sett den senaste förra veckan, men tydligen var den snäll, så vårt beslut stod kvar: Vi skulle springa samma sträcka på söndagsmorgonen.

Men först återstod lördagens andra pass. Vi bestämde oss för att skona benen en aning och sprang ett medelsnabbt pass på 1,3 mil grusväg. I jämförelse med myren kändes det otroligt lätt, trots att det var en svår bana då större delen av första halvan gick uppför.

Lördagskvällen gick i samma tecken som fredagskvällen, och på söndagen när vi vaknade vid 6-tiden stod både regnet och snön som spö i backen. Det blåste horisontellt och jag frös fast jag låg inne under täcket. Jag kände mig mycket tveksam över att ge mig ut på Enkla milen igen, men Gunde som älskar snö var helt lyrisk och ville kasta sig ut i spåret.

Den här gången krånglade vi på oss plastpåsar i ett försök att hålla oss torra, men det hjälpte föga. Inte var det lättare att springa heller. Och som om det inte var nog bestämde sig min högra höftböjare för att börja krampa. Men runt kom vi, på samma tid som sist, och jag har sällan känt mig så genomtränad i löparmusklerna som efter dessa hårda pass.

Faktum är att löparlägret var så lyckat att vi redan planerar ett till, och tills dess kommer jag nog byta ut en del av min skopark. Mina Mizunos är slitna och kommer konkurreras ut av Puma Roadracer eller kanske Asics Noosa, och mina buggar får nog vika ner sig för de lätta X-talon-skorna. Dessutom kommer det definitivt inhandlas långa neoprenstrumpor
.

Nu är jag otroligt nyfiken på hur denna löpboost och denna myrlöpning har påverkat formen. Kommer det kännas lättare nästa gång jag springer?


Tidningspapper torkar som tur är upp skorna på några få timmar.

19 kommentarer:

Anonym sa...

Pornografi unga damen, ren pornografi.

pliis, magda, gör en utvärdering av Sealskinz-strumpor! De finns på multisportshopen/orienteringsaffären på kungsholmen,( jag vet att du vet vilken jag
menar men jag minns inte namnet).

Mia sa...

haha...man skulle ju nastan bli religios av att se en sadan skylt mitt i allt. Perfekt som boost antar jag!!

Andreas sa...

Låter underbart.

MarathonMia sa...

Det är helt klart att det kommer kännas lättare. Att springa i gympasalens tjockmadrass när någon häller olja och snö på måste ju få varenda ny tur att kännas som rullband.

Vilken härlig beskrivning - mina tår pirrar som om de varit utsatt för köld!

Anonym sa...

Underbart inspirerande läsning, igen! Vad tror du förresten om X-Talon-skorna på snö/is-underlag, IceBug har ju dubbar menar jag... Funderar på att införskaffa någon av de.

Kör hårt! :)

Magda Gad sa...

funrun: faktum är att jag ska dit idag och kolla in lite olika skor och strumpor. är dock lite tveksam till sealskinz då de är svindyra och jag har hört att de inte håller så länge... verkar vara en lyxvariant som man får satsa på inför riktigt kalla myrlöpningar, långa tävlingar eller blöta vandringar. just nu lutar det därför åt neoprenstrumpor men vem vet, en ny strumpvärld öppnar sig...

londonmia: ja det var ta mig tusan en andlig upplevelse!

seas: det var det :-)

marathonmia: där kom den perfekta liknelsen, tack! usch får rysningar bara jag tänker på tjockmattorna, precis så var det!
angående om det kommer kännas lättare eller inte måste jag nog förtydliga. det jag menade var om jag kommer förbättrar min kondition eller inte. att underlaget kommer kännas lättare är nog givet :-)

berglund: kul du gillade det! jag har inte haft terrängskor med annat än metalldubbar så jag har inget att jfr med, men jag misstänker att icebugs är de som har bäst fäste. de fäster på precis allt. man kan springa åreskutan på snö och is utan problem och många använder ju dessa på hårda tävlingar.
nackdelen med buggarna är att de är tunga och stiffa. ovandelen är utmärkt, bra läst, suger inte vatten. men sulan är kompakt och närmast oböjlig. är därför himla sugen på x-talon eller liknande... sen hur bra de fäster vet jag faktiskt inte. just på is kanske det blir svårt utan metalldubbar.

Unknown sa...

Härligt!!! Eller... Hm. :) Tur ni inte såg björnen, deras fötter är ju lite bättre anpassade. Eller så var det synd, vilken spurtpotential!

Anonym sa...

Hej Magda,
Vet du var man kan köpa eller beställa "Lock Laces" i Sverige?

Magda Gad sa...

mialena: ja jag undrade faktiskt kring det där... vad skulle vara bäst, spela död eller spurta? med tanke på att björnen kan springa typ 70 km/h och inte har några problem med myren så skulle det nog vara bäst att bara lägga sig ner :-)

mattias: jag har hört att Triboden har haft (www.triboden.se) men att de är slut. du kan ju kolla med dem om de fått in fler.
har även hört att martin flinta säljer dem i sin nätbutik (www.multisportspecialisten.com), men jag hittar dem inte där när jag söker. det går ju att skriva och fråga dock.
hittar du så säg gärna till! locklaces är ett måste i alla träningsskor!

Unknown sa...

Annars levererar Wiggle til Sverige: http://tinyurl.com/5ykokj

Magda Gad sa...

mialena: tack vilket bra tips!

Anonym sa...

Då blir det tjuruset nästa helg då? Den lär ju vara ett enkelt träningspass jämfört med det du körde i Harsa.

Magda Gad sa...

pelle: jag är anmäld! gunde ska springa! tveksamt dock om jag kommer till start då jag troligen kommer få en match just den 18 okt, vilket ju är kul men synd samtidigt.

gullfot sa...

Hörde jag MATCH!?!? :-)

Magda Gad sa...

fredrika: yup! :-)

gullfot sa...

Agagagah du vet att vi vill veta mera :-)

Magda Gad sa...

fredrika: och det får ni, inom sinom tid! :D

Anonym sa...

Icebugs Pytho har normalvikt med dubbar och skön löpkänsla. Inte så mycket dämpning, kanske mindre lämpade för långdistans. Är iaf mkt skönare ute i skogen än de andra dubbade modellerna som känns tunga och klumpiga.

Magda Gad sa...

kb: faktum är att jag kollade på pythp i förrgår på OL-specialisten. mycket lättare än MR 2, men fortfarande tyngre än inov-8-modellerna...
fast jag gillar verkligen icebugs med sina låga och smala lästar.